• Winter’s Bone

    Posted on februari 4, 2011 by in Konst och kultur

    Igår provade vi på en omvänd ordning i vårt månatliga filmgående på min arbetsplats. Istället för att först äta och sedan se film, gjorde vi tvärtom – tack vare att Kino erbjöd en sen eftermiddagsföreställning av Winter’s Bone (trots att den även visades på Filmstaden, märkligt!).

    Jag är glad att det blev på detta sätt. För Winter’s Bone är en film man gärna vill tala om efteråt.

    Filmen utspelar sig i den fattigaste av miljöer i Missouri. Jag har aldrig i en amerikansk film sett en så miserabel miljö gestaltad, så dyster, smutsig, hopplös och destruktiv. Jo, kanske någon gång. Men då har det ofta handlat om svartas tillvaro. Här är det vita fattiga. Ärligt talat slår det hårdare inom mig.

    En ung flicka, bara 17 år, Ree (mycket väl spelad av Jennifer Lawrence)  får ensam ta hand om sina två småsyskon och sin djupt deprimerade mor då hennes far, efter att ha suttit i fängelse, sluppit ut genom att sätta sitt hus i pant. Han måste infinna sig till rättegång, annars kommer huset att beslagtas.

    Det här är en tillvaro där drogmissbruk är självklart, Rees avhållsamhet är nästan unik. Familjeband är här ett vackrare ord för inavel och incest är något som ständigt finns som en möjlig fara.

    Storyn är att Ree ska hitta sin pappa. Hur hon gör det vill jag inte berätta. Men låt mig säga så, att just den scenen är kanske den som känns minst lyckad i filmen.

    Det som gör intryck på mig är miljöerna och den oerhört sparsamma dialogen. Detta och förmedlandet av det tröstlöst fattiga där Rees styrka och förmåga att trots detta överleva, och till sina småsyskon förmedla viktiga värden, ändå finns kvar som en lykta i mörkret.

    Det finns repliker i filmen som sätter sig inom mig. Varför klarar Ree att stå emot, att inte själv förfalla? Hennes lillebror frågar henne om hon inte vill lämna dem, åka därifrån. Nej, säger hon, ni är en tyngd på min rygg som jag inte skulle klara mig utan.

    I vårt samtal efteråt med vännerna på Halong, kommer många tankar upp kring filmen. Då växer upplevelsen inom mig. Efter att ha lämnat Kino med en viss känsla av besvikelse, lyfts känslan genom de växlade tankarna med mina vänner. Vi pratar, vi tänker, vi pratar mer. Och jag inser, delvis som Ree, vikten av samvaron med andra.

    Det är en mörk film som ändå är ljus. Mycket märkligt. Den växer hos mig, ja, nu medan jag skriver. Jag tror att ni bör se den.

     

    Instängd men synlig 

    Andra bloggar om: Winter’s Bone, dialog, film, Halong i Lund

4 Responses so far.

  1. Syssen skriver:

    Ja, jag har sett den med min käre bror – vi tyckte båda om den. Några dagar tidigare hade jag sett “Gudar och människor”, även den sååå bra, men inte heller något man blev speciellt upplyft av.
    I går var det så dags för “The King’s Speech”, inte trodde jag att tårarna skulle drypa, men oj vad jag både skrattade och grät.

  2. Evan skriver:

    Gudar och människor vill jag också se, liksom The King’s Speech, ja det är just de filmerna jag har bestämt mig för att se. Kul att du gillade Winter’s bone!

  3. Jah Hollis skriver:

    Jag kommenterade väl tidigare om ett par saker som var udda i Winter´s Bone. Aldrig såg man, vad jag minns, någon som tittade på tv eller talade i en mobiltelefon. Bara det, när man tänker på hur stor del tv:n lär ta i amerikanska människors liv och hur mycket det babblas i mobiler i alla andra filmer och tv-serier från USA.

  4. Evan skriver:

    Syssen, om du läser detta: Jag blev faktiskt upplyft av Gudar och människor! MOD!

    Jah, det har du rätt i. Det var ju överhuvud taget en sällsynt påver miljö och en avskalad film. Fantastiskt skönt. Det var ju passande för ämnet också