Livet på sparlåga

Periodvis lever man inte så fullt ut som man vill. Allting går lite trögt, som på sparlåga. Just nu är det svårt att måla, svårt att skriva och överhuvud taget att vara kreativ. Det är tråkigt för det kreativa skapandet ger sådant mervärde till livet, det gör mig lycklig.

Inget att skriva om? Jo, jag har läst ut en bok, The Solitude of Prime Numbers, Primtalens ensamhet på svenska. Den italienske författaren, Paolo Giordano, var under 30 när han skrev romanen som både prisbelönats och också filmats. Romanen som alltså ursprungligen är skriven på italienska, handlar om Mattia och Alice. Vi får följa dem från barndom till vuxenhet. Båda har upplevt trauman i sin barndom som påverkar dem starkt – Mattias tvillingsyster har försvunnit när hon var i hans närhet och Alice har varit med om en skidolycka som har invalidiserat henne. Båda har självskadebeteenden. Mattia skär och bränner sig, Alice undviker att äta.

Jag fick boken varmt rekommenderad. Jag har läst den utan svårighet men också utan större intresse, rent litterärt. Det är en bladvändare, helt klart. Men sedan är det inte mer. Inget intressant språkligt och bokens karaktärer är sorgliga men också rätt förutsägbara. Det som känns mest övertygande i boken är det budskap romanen levererar: Vissa upplevelser påverkas oss så starkt att vi aldrig kan hämta oss från dem. Det är sant.

Annars? Ja, de dagar solen skiner, som idag, då säger det kick-kick i hjärnan och kroppen. Ohoj, jag lever!! Måtte även målarlusten och skrivlusten återvända.

Kanske med våren? 

Magiskt ljus i Trollskogen, dagen före vårdagjämningen 

Andra bloggar om: The Solitude of Prime Numbers, Primtalens ensamhet, Paolo Giordano, Trollskogen

Relaterade bilder: