En plats för vila

Mayn Rue Plats i Borstahusen

Har ni lyssnat på Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye ? Jag hörde dem på ett boksläpp och blev betagen. Speciellt tog sången Mayn Rue Plats (lyssna!) grepp om mig. Så vacker! Och som så mången jiddischsång, SÅ sorglig. 

Den skrevs av Morris Rosenfeld som ni kan läsa om i den här wikipediaartikeln. Morris kom ursprungligen från en liten by inte långt ifrån där min farfar växte upp, i östra Polen. Rosenfeld tog sig till New York där han arbetade på en fabrik under mycket svåra förhållanden. De känns av i texten till sången som ni här får på engelska:

My Resting Place
Don’t look for me where myrtles grow,
You will not find me there, my beloved.
Where lives wither at the machines,
There is my resting place.
Don’t look for me where birds sing,
You will not find me there, my beloved.
A slave am I, where chains clang.
There is my resting place.
And if you love me with true love,
Then came to me, my good beloved,
And light up my gloomy heart,
And make sweet my resting place.

Jag blev berörd av sången, så gripande framförd av Louise Lyne och hennes fina kapell. Också av Morris Rosenfelds levnadsöde. Det finns en hel del skrivet om honom, här kan du läsa mer om du är intresserad.

Kanske blev jag gripen för att jag just då hade en resa inplanerad till en plats rätt nära Morris Rosenfelds hemby. Se mitt förra inlägg. Med hjälp av den resan  kan jag nu se min egen bakgrund i ett annat ljus, och faktiskt även min kulturella bakgrund. 

Jag har läst en rätt fantastisk bok av Peter Handberg, ”Världens yttersta platser”. I den berättar han om sin resa i Östeuropa som han gjort för att leta spår av det judiska livet efter Förintelsen, försöka hitta människor som kan berätta, finna rester av ett nästan totalt utplånat liv. Det är en skakande bok – mycket lite finns kvar och glömskan är stor. 

I den boken berättar han bland annat om byn Belz. Om den finns en sång på jiddisch. Här kan du lyssna på en fin insjungning av den. Fler än jag har fascinerats av den. 

I byn Belz kom det redan på 1300-talet att bo judar. På 1400-talet fick de samma rättigheter och skyldigheter som övriga byinvånare. Här utvecklades en chassidisk dynasti och vid 1900-talets början var 60% av invånarna judar, som i många småbyar i den delen av Europa. Alla vet ju vad som hände sedan. 

Men de här jiddischmelodierna gör något i mitt hjärta. Säkert delvis för att de melankoliska tongångarna passar mitt kynne. Varför jämt vara glad? Har aldrig fattar det riktigt. 

För mig finns det en vila i den här musiken. Livet är båda sött och salt, lätt och svårt.

Och faktiskt ändligt. Så tänker en nästan 72-åring!  

Relaterade bilder: