Naturen ger

Jag minns så där fem saker min pappa sa under de knappt 17 år av mitt liv som gick innan han dog. En var vid ett tillfälle när vi stod vid havet. Jag var rätt liten, tror jag men njöt av att vara vid den brusande härligheten. ”Det är så härligt vid havet, ljudet av havet är så fint” sa jag. Pappa berättade att han hade läst att man byggde sjukhus vid havet för folk som var olyckliga, de mådde bra där.

Jag visualiserade detta inom mig, såg människor ligga på altaner vid havet och njuta av bruset och luften, och läka ut sin sorg och olycka. Många gånger när jag är vid havet tänker jag på detta pappa berättade och den bilden det gav mig.

I dagens Sydsvenskan kan man läsa om Matilda Annerstedts forskning (en gammal DN kan också läsas). Den handlar om sambandet mellan naturvistelser och stress och hur man faktiskt till och med virtuellt kan få människor att må bättre mentalt genom att lyssna på fågelkvitter och vattenbrus! Pappa hade rätt!

Naturen ger. Den är det fina, det mäktiga, det lugna, det farliga, det överraskande, det ömtåliga. Naturen ger.

I samklang, i kontakt med naturen, är vi på något sätt tillbaka där vi började. Det är som att vara i början av något när man kommer in i en skog. Det är som att få en chans att ta det första andetaget, det bästa andetaget. Ja, ut, mänskor, ut i skogen. Lövskog är bäst, har läkaren Matilda Annerstedt kommit fram till. Jag vet inte, men att hon har rätt i stort, det vet jag. Och pappa, då.

Andra bloggar om: Matilda Annerstedt, läkande natur, havet, naturen

Relaterade bilder: