Resan till Dolomiterna

Så bra vi har det vi skåningar som så lätt kan ta oss ner i Europa. På två timmar når man tyska gränsen och efter tre är man i Tyskland. Vi ska till norra Italien och vandra, och lite till.

Vi kör mot Göttingen, en gammal favorit, som första anhalt på vår resa mot Dolomiterna. Det är en sådan fantastiskt vacker stad. Gata upp och gata ner ser man de gamla vackra husen. Stämningen är lite som i Lund vilket ju inte är konstigt med tanke på stadens universitet.

En pampig stad, Würzburg. Detta påminner oss mycket om Edinburgh.

Nästa stopp blir Würzburg, ännu en gammal vacker stad, och sedan, i rätt lugnt mak, tar vi oss till Regensburg. Eller rättare sagt, Mats tar oss dit. Jag har någon vecka före avresa fått veta att jag på grund av starr på båda ögonen inte är någon lämplig bilförare. Jag hoppas på snar operation.

Regensburg har fina floden, Donau, som delar staden och skapar behov av vackra broar. Vid brofästet picknickar ungdomar och vi hör gitarr spelas.

Sista biten genom Österrike och norra Italien är dramatisk på flera sätt. Bergen, molnen. Vi stannar och fikar och äter apfelstrudel. Mats får samtal från sin mamma Gunborgs demensboende. Hon är, 91 år gammal med alzheimer, nu mycket dålig efter ett år av lidande och fler och fler fysiska problem. När vi några timmar senare når Bula där vi bo, ringer Mats syster. Gunborg har gått ur tiden.

Mats är förstås skakad av dessa nyheter även om det varit väntat sedan länge. Man är tacksam för mobiltelefon i dessa lägen så att Mats och hans syster kan prata med varandra och ta ställning till diverse praktiska frågor.

En strålande solig dag är det när vi vaknar och vi går ut på en försiktig promenad här på 1500 m höjd, ja och mer, för spåret vi går på bär uppåt. Det är rasande vackert, makalösa vyer för oss plattlandsbor. Vi kör till Ortisei på eftermiddagen med lätt trötta ben och hjärtan. På kvällen äter vi trots detta en fantastiskt god middag på hotellet bredvid vårt trevliga boende, kallat Garni Kostner. Jag äter en lokal variant av ossobuco. Mums. Vinet är extremt lättdrucket!

Hotel Platz med den goda maten. Utsikten är inte fy skam.

Det mullrar och regnar under natten. Vår värdinna, Ilke, som skäms över sin dåliga engelska, utan orsak, berättar att hon talar tre språk, ladin, tyska och italienska. Ladin talas av 30 000 personer men har minoritetsspråkstatus.

Den andra dagen går vi upp till Alpe di Siusi. Det regnar mest men utsikten är hänförande. Jämte oss porlar en bäck. När vi när toppen skiner solen. Jo, det är sant. Kolla på bilderna!

Betagande vyer.

Att gå neråt är nästan svårare än uppåt. Trötta når vi vårt Garni Kostner och på kvällen återvänder vi till samma restaurang. Ägaren är glad att se oss igen, blir förtjust över vårt beröm för maten och vår förtjusning över deras underbara  så kallade schüttelbrot. Han bjuder på blåbärsgrappa (rekommenderas varmt!) när vi går.

Läsning på resan är för min del Stål av Silvia Avallone. Det är en bok som utspelar sig bland det ekonomiskt underprivilierade i det annars ofta så pittoreskt skildrade Toscana. Jag har tidigare skrivit om boken.

En tredje utflykt följer nästa dag, med lite stela muskler efter stigningarna utmed Dolomiternas bergssidor. Det är så grönt, långt upp på bergen. Vi möter andra vandrare men bara ett annat svenskt par. I övrigt mest vänliga italienare.

När vi tredje kvällen återvänder till Hotel Platz för att äta får vi vårt bord från dagen innan. Vi intervjuar ägaren som berättar att de jobbar mycket hårt nio månader om året. På vintern kommer många skandinaver men också amerikaner och andra. När vi ska gå kommer ägaren med ett paket schüttelbrot – ”for the way home”. Och i dörröppningen ut – lite grappa med blåbär. Ja. Sånt gillar vi! Vi rekommenderar förstås stället för er som vill vintersporta. Det måste vara himmelriket att få den maten och de portionerna efter en dag i pisten.

Det är dags, nästa morgon, att säga adjö till Garni Kostner. Att jag valde just detta ställe  av de Mats hade listat, var förstås för att det hette Kostner. Ja, som Kevin då. Det visar sig att Kevin Costners släkt faktiskt härstammar från Bula och är avlägset besläktad med vår värdfamilj. Vår värdinna, Ilke, tar detta coolt. Jag intervjuar henne om språksituationen i skolan och hon berättar att undervisningen till en början bedrivs hälften på tyskan och hälften på italienska, ladin lär man sig några timmar i veckan och hennes familj, Kostners då (!), talar bara ladin hemma. Så håller man liv i ett litet språk.

Mats fångar fågel i linsen.

Vi kör till Bolzano för att hälsa på Ötzi. Ni vet han som de hittade i alperna. En sådan grej att se denne 5 000 år gamle medmänniska, där han ligger i ett speciellt kylt och fuktat litet bås. Utställningen visar upp hans kläder, vapen, hans kopparyxa som i sig var nog för att man skulle tidigarelägga kopparåldern med tusen år – Ötzis yxa visar detta. Man kunde hitta och hantera koppar tusen år tidigare man trott. Överhuvudtaget har fyndet gett massor med ny information kring hur man levde då. Han var till exempel med sig en bit svamp som hade antibiotisk effekt och hans tatueringar, tror man idag, gjordes som en den tidens akupunktur. Är ni i ni i närheten av den vackra staden Bolzano så missa inte detta! Det är riktigt stort, något av det största på vår resa.

Mot Gardasjön bär det sedan. Ju närmre vi kommer, desto tätare blir trafiken. Det verkar som att alla ska dit. När vi når Torbole som jag bokat ett dyrt fint hotell i, är det krångligt att hitta, massor med trafik och dessutom har hotellet ”tyvärr gjort fel” och det finns inget rum åt oss där. Vi erbjuds något som ska vara väldigt, väldigt fint i ett annat hotell. Det visar sig vara på nivån knappt enstjärnigt. Då rinner det till, jag blir förbannad och till sist får vi ett riktigt bra rum som på ett mystiskt sätt blir ledigt. Den italienske mannen som ska lösa problemet med de arga svenska turisterna, svettas och ojar sig.

Torbole är en söt gammal stad vid norra sidan av sjön. Men mycket folk. Badtemperaturen är, första dagen, kanske 15 grader. Tack vare värmen är det inga problem att doppa sig men det är allt.

När värmen ökar kommande dagar och vi dessutom kör söderut mot Bardolino, vinstaden, så går badtemperaturen upp, Sista tredje dagen vi är där är det knappt svalkande.

Bergen runt Gardasjön ser nästan platta ut från där jag står. Eller är det en starreffekt?

Runt Gardasjön, speciellt norröver, står bergen mäktiga. Det är mycket, mycket vackert och hade det inte varit för alla turister (!!) så hade jag nog kunnat tänka mig att återvända en annan gång.

Det är riktig semester, att åka runt och titta på nya vyer, läsa en bra bok, äta gott (i Bardolino äter vi nog den bästa middagen, italienskt när det är som bäst) och ha gott sällskap. Jag uppskattar också mycket goda möten med lokala människor, de ger färg och stadga och innebörd åt resan. Sådana möten har vi i bergen i Dolomiterna, men mycket lite vid Gardasjön. Det spelar roll.

Till sist bär det av hemåt. Mats, den store kartläsaren och kartälskaren, har gått med på ett förslag från mig för hemresan. Vi kör mer östliga vägar (hans idé som visar sig god, trafiken är inte så tät som när man åker mer västligt), sover över i Landshut i södra Tyskland och som vanligt när ser ut som en liten by på Tysklands karta, så visar det sig vara en stad. Tyskland är så fullt med tyskar!! Och alla dessa gamla städer. Ibland blir det nästan väl puttinuttigt. Men Landshut är ändå fint.

Och så besöker vi sista dagen Leipzig på mitt förslag. Jag har undrat över den stad där Bach under så många år var musikansvarig, organist och musiklärare. Inne i gamla staden kan man se och besöka både Thomaskyrkan, där Bachs orgel en gång stod och där man nu gjort en motsvarande som de lyckliga kan lyssna på när det ges konserter. Även St Nicholaikyrkan var en som Bach spelade mycket i, denne flitige, produktive (även i barnaalstrande, han och hans två hustrur fick tjugo barn, varav färre än hälften överlevde fadern) musikaliske gigant. Det känns högtidligt att vara i hans stad.

Himmel över Leipzig.

I övrigt, utanför den fina delen av staden, är detta en plats som i hög grad bär spår av att det varit del av Östtyskland. När vi snor runt med bilen, sent på kvällen, så ser vi riktigt skabbiga kvarter, många riktigt fallfärdiga hus.

Trots detta gillar jag staden. Det är något friskt i luften, folk är öppna i blicken, vi träffar en trevlig man i en bokhandel som försöker hjälpa oss att hitta serien ”Heimat”. Och så är himmeln över Leipzig, denna torsdagkväll, så sanslöst vacker.

Vi tar oss hem över den nordtyska slätten, inte helt olik vår skånska. Det blir en sakta tillvänjning till vårt lugnare landskap. Vackert det med, om än mindre dramatiskt.

Himmel över Lund. Heimat.

Och så är det som alltid skönt att komma hem. Till vårt heimat.

Om ni inte gjort det än, så gör det nu: Titta på mina bilder från resan.

Andra bloggar om: Dolomiterna, Bula, Ortisei, Bolzano, Stål Silvia Avallone, Gardasjön, Leipzig, Landshut, Ötzi

Relaterade bilder: