Under en blåsig promenad tittar jag ut över himlen. Jag ser långt in mellan marken och de lågt svävande molnen. Djupet, tredimensionaliteten känns.
Eller gör den det? Jag försöker föreställa mig att jag är en främling i vår tillvaro. En som inte är van att tolka synintryck som vi andra. Jag funderar: Ser jag djupet eller vet jag att det finns?
Perception är en både kognitiv, psykologisk och social process. Om vår perception, tolkning av det våra sinnen tar in, om den avviker mycket från andras, ja då kan vi höra till de udda. Eller så kan det göda kreativiteten!
En kreativ rackare, sedan länge en viktig del av mitt liv, är Bob Dylan som med sin senaste skiva, Tempest, inte gör mig besviken. Här kommer den första låten på skivan: Bob Dylan – Duquesne Whistle Lyrics.
Så här skrev idag Håkan Engström i Sydsvenskan angående att Art Garfunkel inte dykt upp på en konsert i Malmö igår där han var det stora dragplåstret:
Rapporter från showen i Globen i torsdags skvallrade om en Art Garfunkel i taskigt vokalt skick. Halsinfektion? Något allvarligare? Han har fått sina stämband opererade förr.
En Garfunkel utan stämbanden i trim hade ändå inte varit mycket till attraktion. Bob Dylan kan komma undan med en röst som låter som en härdsmälta, det skulle antagligen Paul Simon också, men Art Garfunkel är sin röst. Utan den är han kal.
(Garfunkel stack tydligen tillbaka till USA, varför vet ingen.)
Ja, Dylan är mer än en röst och många menar att det ändå inte är mycket med den rösten. Själv gillar jag den, den är uttrycksfull och hela hans verk är genialt. Men. Det har ni hört från mig förut.
Under eftermiddagen körde vi ner till Ystad, gick runt på tomma gator i den vackra gamla staden. Vi körde en bit utmed kusten, hittade vackra vyer som gjorde gott i själen. Söndag.
Andra bloggar om: Bob Dylan, Tempest, Art Garfunkel, perception, rödkål