Spansk vinter

På flygresan till och från Malaga slänger jag bilder. Jag lyckas reducera mitt bildbibliotek med ett par tusen under några timmar. Oerhört många av dem föreställer nämligen samma sak: det finns massor av bilder från det senaste decenniet på de första vårlöven, de första vitsipporna, stora snödrivor eller gulnande blad. Fotograferat år efter år. Som om de aldrig skulle komma igen.

Mats pratar allvar med Pablo Picasso som lite stelt, tycker vi, placerat sig utanför barndomshemmet i Malaga.

För inte tänker man när våren kommer, att ”äsch, det här ser ju likadant ut i år som förra året och nästa år”. Nä, man nuar som vanligt, tar in genom ögat och njuter. Och vill föreviga.

Så fördriver jag restiden som tar oss till Malaga och Andalusien. Vi har varit här förut, sett Granada med Alhambra, Cordoba med Mezqiutan, men platserna kan ses om.

Solen skiner de fem dygn vi är i södra Spanien, men det är rätt kallt på dagarna. I Granada, som ligger högt, ser vi fantastiska Alhambra i några plusgrader. Det är skönt att luta sig mot en solig vägg där. Man sluter ögonen i solen och de vackra mönstren från palatsens väggar flimrar förbi. Det är en stor upplevelse att se dessa.

De sirliga mönstren är förtrollande och ger en lugn och rogivande skönhetsupplevelse.

Det visar sig att jag har glömt kameraladdaren hemma och jag får en oplanerad möjlighet att nua på riktigt – jag har märkt att letande efter snygga kameravinklar ofta täcker över spontana synintryck (fast med iPhonen blir det rätt bra bilder, och många, i sanningens namn …).

Så här enastående vackert är det!

Vi bor alldeles förträffligt alldeles vid Alhambra på hotell Guadalupe och vandrar genom Granadas gamla stad, Albaicín, som är myllrande spännande och med hisnande utsiktsplatser.

Ljuset här i Andalusien vid den här tiden påminner om svensk sommars men vinterjackan är på mest hela tiden. Detsamma gäller i Cordoba där vi återknyter kontakten med den gigantiska moskén som också innehåller en gigantisk kyrka (ja, läs mer om detta i länktexten). Området omkring moskén är en djungel av små gränder och vi kan bara med svårighet hitta till den kosherrestaurang, Casa Mazal, senare på kvällen som vi tidigare sett ut. Cordoba har haft en stor judisk befolkning, förutom den muslimska, eller moriska och den kristna. All peace and harmony. Ett tag.

Ett tak i ett av Mezquitans inre rum. Ett sådant hantverk!

Den unge servitören på restaurangen berättar om sina hemtrakter. Han kommer från gränsen mellan Schweiz och Frankrike och längtar dit. Vi ska åka dit och vandra tycker han. Han frågar oss hur man säger au revoir på svenska när vi går.

”Ronda är ett måste att besöka” har en arbetskamrat sagt och Mats som gillar att se nytt vill gärna att vi kör (eller att han kör, får jag påpeka, han är verkligen en tålmodig och duktig utlandschaufför!) till den hisnande staden som verkligen är värt ett besök. Den ursprungligen moriska staden som ligger vid en ravin höll stånd mot de kristna och inkvisitionen ända fram till sent 1400-tal. Det var möjligt på grund av det kniviga läget, så att säga. Nu ligger det där och balanserar alldeles förtjusande häftigt.

Vår flamencovän i Ronda.

Här möter vi ursprungligen tyske Christian Kammerl som sitter och spelar flamenco som på en liten scen. Han berättar att han ”blev kär” i flamencon för många år sedan och bestämde sig för att bosätta sig i Spanien och lära sig mer om denna mycket speciella musik. Han är väldigt duktig och vi pratar med honom en stund, köper hans skiva och tuffar vidare utmed ravinen. Vi äter tapas på ett litet genuint ställe och återvänder så småningom till vårt ursprungshotell i Malaga, hotell Atarazanas som också kan rekommenderas varmt.

Jag återvänder väldigt gärna till denna del av Europa en annan vinter. Det är så mycket vackert att se, så mycket som är bevarat från medeltid och senare. Solen är vänlig och människorna med. För oss är det hyfsat billigt just nu och spanjorerna är nog glada att vi är där och gör av med pengar.

Andra bloggar om: Malaga, Alhambra, Cordoba, Picasso, vinter

Relaterade bilder: