• Att jaa

    Posted on januari 12, 2013 by in Allmänt filosofiskt

    Man kanske skulle ta och säga ja?

    Under några år har jag haft som nyårslöfte att försöka förbättra mitt tålamod. Frågan är om jag faktiskt inte har lyckats. Jag tror det.

    Jag funderar över min attityd till livet. Ofta känns det svårt. Mycket blir motigt.

    delad

    Kluvet

    Så läser jag en text ur Psykologtidningen som Julia ger mig. I detta nummer 10 kan man läsa om vad som kallas den inre kritikern (läs texten här) och jag läser där bland annat att “hjärnan har en, evolutionärt nedärvd, negativitetsbias”. Och då tänker jag på hur misstänksam jag är mot folk som alltid är glada och positiva. Hur kan de känna så? Livet är ju ofta skit.

    Jag har tydligen måttet rågat att negavitivetsbiasen. Ibland. Inte alltid. Som när detta hände:

    Tänk er. Det är nyårsafton 2012. Sedan måndag 9 december har mina bil- och husnycklar varit borta. En sen måndageftermiddag, i hemsk decembertid, kommer Mats och jag hem. Mats kör och parkerar utanför huset vid den enorma snöhögen som samlats där under någon månad, jag rusar in och ska fixa med något som måste gå snabbt, snabbt (skrev jag tidigare att mitt tålamod blivit bättre?).

    Nästa dag ska jag iväg. Hittar inte nycklarna. Letar. Vi letar. Överallt. Uppe. Nere. Frågar hos polisen, i affärer, på jobbet. De är väck.

    En ny bilnyckel kostar 3 500 kronor. Visste ni det? Ja, det, samt känslan av obehag när bara saker försvinner, det knäcker mig. Alla får höra om detta. Oj. Voj.

    Sedan då. Måndag 31 januari. Jag kör och tränar för sista gången före resan. På väg ner för backen ser jag den nu snabbt smältande snöhögen, alltmer grå av gruset som den innehåller.

    Jag ser på långt håll något grönt. Ett vårlöv? Anä. Kan det va? JA! Det kan! Det kan.

    grodan

    Där låg de i den smältande snöhögen. Min glada groda log stort (som vanligt). Det var ett kärt återseende.

    Ska årets första Jahajanyord bli att jaa? JA!

    Och så JA till att titta på de nya bilderna i JAHAJA Fotat.

    Andra bloggar om: , , , , ,

8 Responses so far.

  1. Mikael skriver:

    Jajamensan 🙂

  2. torgust skriver:

    Blytung artikel du hänvisar till. Tack!
    Ser t ex följande i vitögat, där jag sitter framför datorn medan min käresta ännu sover. Vi är väldigt osynkade i dygnsrytm. Jag somnar in lätt som en plätt för att vakna på efternatten, den tidiga morgonen. Medan hon vrider sig sömnlös i värsta fall i timmar för att sedan äntligen få sin sömn på morgonen/förmiddagen:
    “Att bli sedd på med mer kärlek än vi ser på oss själva med kan väcka smärta och ångest, och båda parter i en relation tenderar därför, som ett resultat av destruktiva tankeprocesser, att återskapa sina tidiga relationserfarenheter tillsammans med partnern, och minska ner intimiteten
    till en nivå som de känner igen och som på det sättet blir uthärdlig. Fördjupad intimitet upplevs, på ett omedvetet plan, som farlig och hotande i och med att den motsäger den bild av självet som upprätthåller fantasibindningen.”
    Fint att se några bilder på dej och din familj och från det varma Spanien 🙂

  3. Jahaja skriver:

    Jadu, Torbjörn, jag valde i sanning att citera det minst laddade i texten. Det du citerar är förstås mycket mer artikelns kärna, om den inre kritikern. Det är en tung och svår text men som allting man förstår och känner igen sig i, också tröstande.

  4. Jah Hollis skriver:

    En sådan där liten självlysande sak, i form av en fot, hittade jag i snön i Kristianstad. Samlare som jag är, tog jag med den och kanske borde jag sätta den på nyckelknippan nu när jag börjar bli gammal och tappar bort saker,
    Vad tänker jag på när jag hör ”Ja”? Jo, detta:
    http://www.youtube.com/watch?v=_sEOK0En6Pk

  5. Jahaja skriver:

    Ja, det är verkligen ett rungande JA i Ulysses slut. Väldigt fin association, och en sådan läsning. Tack för det.

    • Jah Hollis skriver:

      Ja, det är min favoritroman om man nu ska välja bara en sådan. Jag läste den första gången innan jag skulle göra min första resa till Irland. Och jag köpte den svenska nyöversättningen för ett tag sedan (den som heter Ulysses i stället för Odysseus). Så nu har jag fyra exemplar av boken i bokhyllan.
      Dylan Thomas och hans uppläsning är inga dåliga grejor det heller. Det finns en anledning till att Bob tog hans förnamn som efternamn. Nästa år firar man Dylan Thomas 100-årsdag i Wales och Bob Dylan är inbjuden att vara med. Han har som vanligt vare sig sagt ja eller nej än.
      http://www.dt100.info