Django och Tutanchamun

Django Unchained. Den får inte mitt högsta betyg som brukar vara att jag kan tänka mig att se om filmen direkt. Nej, det här är en film som är lite för lång, lite för många ”detours” och krökar för att jag helt ska gilla den. Men jag faller ändå för Tarantinos kreativitet, hans humor, inget-är-heligt-approach i den här nästan tre timmar långa filmen. Referenserna till andra filmer är många (inte minst, tycker jag, till hans egen InGlorious Basterds som också hamnar om de förtrycktas hämnd).

Visa bilder och sekvenser är rent geniala och gjorde med påhittighet och unik skaparglädje. Som om Tarantino säger: Kolla här. Se vad man kan göra med film. Se vad man kan göra när man överraskande kombinerar film och musik. Överraska, överraska. Inget är heligt. Inget är givet.

Något man verkligen saknar i filmen är aktiva kvinnor. All aktivitet kommer från männen. Man kan förstås välja att se även det som ett gestaltande av stereotyper. Se här gudinnan som vaktar Tutanchamuns inre organ. Vackert.

Filmen ler åt stereotyper, ger dem en liten skruv, de som avbildar svarta, vita, kvinnor. Men någonstans finns också en äkta själ. I det här fallet är det Dr Schultz, suveränt spelad av Christoph Waltz. Här finns en god person. Jo, det visar sig, trots hans råa beteende, att det faktiskt är så. Man tror först knappt det är sant efter att ha sett samme skådis i den suveräna Inglourious Basterds där han har det verkligt onde nazisten att gestalta. Det känns fint att Tarantino låter honom träda in på annat sätt.

Jamie Foxx som spelar Django, slaven som blir filmens något tveksamma hjälte, är bra, men lyser starkare gör Waltz och även Leonardo di Caprio, den riktigt onde plantageägaren. Jag kan nästan moderligt tänka – han som spelade med Kate Winslet i Titanic, tänk att det skulle visa sig att han har ett sådant brett register!

Bland alla figurer jag ser på Tutanchamons gravkammarinredning, finner jag dessa. De tittar på mig. Hen i mitten säger: Va glor du på? Hens kompis ser ut som en sagofigur. Lilla My? Något från Krakel Spektakel?

Så jag gillar det jag ser, har roligt. För att i nästa ögonblick undra över varför han i film efter film måste låta blod och död och våld vara så dominerande inslag i sina filmer?

Filmens kanske obehagligaste karaktär är Stephen, spelad av Samuel L Jackson. Han förråder de andra slavarna genom att ha etablerat ett märkligt maktförhållande till plantageägaren. Han är vidrig.

Idag såg vi en annan personlighet genom att få se Tutanchamuns gravkammare i skickligt utförd kopia på Malmö Mässan. Tydligen har kopiorna tagits fram av skickliga egyptiska hantverkare och utställningen visar med god pedagogik de olika fynden från gravkammaren som annars kan beses i original på muséet i Kairo.

Det är oerhört mycket guld och fantastisk teknik. Mats och jag talar om hur det egyptiska folket måste ha fått försaka av medel som kunde använts på annat sätt, för att hylla en farao som nog i deras ögon var som en gud. Det är vackert-läskigt.

Jag tycker helt klart att utställningen är värd ett besök (pågår till 17 februari). Man behängs med en audiograf (tror jag det heter) och guidas runt utställningen som är väl värd de 165 kronor som inträdet kostar.

Så mycket manligt i mina möten sista dygnet. Nu väntar sjuksängen – kan det vara Faraos förbannelse, eller Django Unchained, som släppt loss feber och förkylning i mig? Bäddat för sängläge!

Andra bloggar om: Django Unchained, Tarantino, Tutanchamun, film, Christoph Waltz

Relaterade bilder: