• Från letscho till tunga

    Posted on januari 30, 2013 by in Allmänt filosofiskt

    Ibland kommer bilder för en. Om man ligger stilla i en säng och mest jobbar på att bli frisk som jag gjort nu några dar så kan det bli rätt många.

    En: Plötsligt ser jag vårt vardagsrum hemma i Malmö i huset där jag växte upp. Det var ett hus kanske från 20-talet och det fanns vardagsrum och matsal. Det var där gästerna höll till när de kom. Inte i köket, det kom inte på tal.

    Frostavallen

    När det var vinter och snö, åkte vi till Frostavallen som låg någon timmes bilresa bort. Det kändes väldigt nordligt. Här jag, bror Björn och eventuellt hans vän Ernst. Bilden är en gammal dia, digitaliserad av Mats.

    Jag ser då, i min inre bild, vardagsrummet fyllt med mammas och pappas gäster. Kvinnorna har dräkter, pumps, de har friserat håret. Ju mer moderna de är, desto större lockar har de. Kanske till och med att de har en slät page! Då är de riktigt vågade (ja, till sinnet alltså).

    Männen har kostym, vissa slips, min pappa ofta fluga. De sitter där och har det trevligt, det verkar så i min bild.

    Jag tror ett skäl är att mamma har serverat dem ungersk letscho. Den röda, doftande grytan serveras med ris och gästernas aptit brukar göra att kastrullväggarna torkas av med bröd för att få upp det allra sista. Det är som att den ungerska maten i all sin enkelhet men kryddiga mumsighet, gör att gäster slappnar av och anpassar sig till en mer lättsam ungersk social kod. Kanske inbillar jag mig. Kanske är detta en idealisering. Fast det kan ju också vara ett faktiskt minne!

    En annan bild: Senare, långt senare, flyttar mamma till Helsingborg och delar bo med en annan man. Jag tror visst att han gillar letscho, jo, det måste han göra. Men mamma har liksom tappat känslan för den ungerska matens förträfflighet. Eller så har hon blivit osäker rent allmänt. Eller, jag vet inte. För nu bjuder hon ofta gäster på bräserad oxtunga. Fortfarande sitter de i samma sorts rum för gäster, om än större. Fortfarande har männen kostym och kvinnorna dräkter eller klänningar. Stämningen blir dock aldrig så uppsluppen. Kan det bero på maten?

    Mamma, som var född i Budapest 1918 och kom hit drygt 20 år gammal, var en jäkel på att laga mat. Letscho var vansinnigt gott. Det fanns i Malmö där vi bodde både ungersk mataffär och ungerskt bageri (tror att det senare finns kvar) och mamma köpte in lager med ungerskt därifrån. Korvar, paprikaröra till letscho, kastanjepuré till tårtor.

    Rantott csirke (panerad kyckling) var en annan favorit för att inte tala om paprika csirke, kyckling i paprikasås, som var den rätt som mamma höll fast vid att göra till oss när vi besökte fram tills hon inte längre orkade laga mat.

    Ja, det är något med maten. Den säger något om oss. Ofta om våra sociala ambitioner, vår sociala riktning. Självklart också om vår smak. Jag blev lite besviken på den där resan från letcho till tunga. Men vad vet jag, förmodligen dömer jag mamma för hårt. Det handlade nog bara om anpassning.

    Och det ska jag återkomma till en annan gång.

    Andra bloggar om: , , , , ,

6 Responses so far.

  1. Stefan Bálint skriver:

    Jag har på sista tiden, vid 2 tillfällen, bjudit gäster på Letscho. I Letscho, som är en typisk mediteran basrätt, bestående av paprika, tomat, lök och olja, blandas Ingelstad Kalkons brännare, en väl kryddad korv. Mums.

    Den ene brodern

  2. Jahaja skriver:

    Jag tänkte på din letscho, Stefan. Du brukade göra god sådan. Den där korven, från Ingelstad, den får jag prova!

  3. Mikael skriver:

    Vilka inbjudande bilder, speciellt den om letscho. Får se om jag kommer dit någon gång. Fortfarande har jag helgens lergrytans kyckling- och rotfruktsblandning på smaklökarna. Det sista, på väggarna är bäst.

  4. Jahaja skriver:

    Du skulle gilla letscho, Micke, I’m sure. Mums!

  5. Jah Hollis skriver:

    Gulasch var det enda som stod på menyn på legendariska restaurang Hungaria, som drevs av den lika legendariske Zoltan, i Malmö på 70-80-talet och som var kulturavantgardets tankstation för rödvin. På Stippes kunde man få stark ungersk korv, mycket exotiskt när man var på besök i Malmö, på flykt från vardagen i Oskarshamn där man inte ens hört talas om detta.

  6. Jahaja skriver:

    Hungaria har jag varit på en del. Stippes korv har Mats talat om. Den var säkert god. All ungersk korv är god. Och röd!