-
Jag tycker om Carter när han inte ler
Posted on september 6, 2013 by Eva Nygren in Allmänt filosofisktGraham Greene lär en gång ha sagt att han gillade Jimmy Carter när han inte log. Det fastnade jag för. Inte egentligen för att jag hade samma känsla. Snarare för att jag gillade att Greene uttryckte en åsikt som byggde på en så ointellektuell reaktion.
För så tycker jag själv att jag ofta gör. Reagerar rätt impulsivt eller intuitivt på ett utseende, ett beteende. Och många med mig. Det är ju förstås ett viktigt skäl till att många politiker faktiskt snabbt får förtroende, vissa inte.
När jag tittade på Barack Obama när han talade på presskonferensen som visades i onsdags så tänkte jag ungefär: ”Jag gillar dig när du tittar upp men undrar vad du döljer när du tittar ner.” Hans allvarliga blick när han svarar på frågor inger förtroende. Det betyder för mig att han verkar uppriktig, inte nödvändigtvis att han jobbar med en bra politik.
Men när han slår ned blicken, vilket han gör rätt ofta (och då menar jag inte för att läsa sitt manus) då undrar jag: Vad förbereder din hjärna nu? Varför tittar du ner? Och då kan jag känna att kanske min sympati för mannen skulle kunna förbytas i antipati. Det är ett vågspel, det emotionella.
- Det svänger
Härom kvällen såg jag tredje delen av Jane Campions ”Top of the lake”. Serien som jag hyllade här i Jahaja efter första avsnittet, lätt euforiskt, har nu för mig förlorat mycket av den positiva känsla den ingav till en början. Det jag i första avsnittet var kritisk mot, de rätt tendentiösa skildringarna av män respektive kvinnor, har inte alls minskat, tvärtom. Dessutom tycker jag att serien i för hög grad handlar om det som tycks vara en supertrend i film och litteratur idag, nämligen pedofili.
Nä. Jo. Jag kommer säkert fortsätta se serien och se den klart men jag har förlorat lite av min respekt för Jane Campion. Tänk att hon kan, tänk om hon är, tänk att hon kanske gör något på ett visst sätt, för pengarnas skull? Min besvikelse blir stor.
Jag tänker på Tobbe, min bloggande vän och läsare i Umeå, som i sin kommentar till texten om Jahajas sjuårsdag, skriver hur fint det är att läsa det jag skriver men också om vad som är ”ibland en plågsam, uppfodrande dissonans” i vår syn på saker och ting Ja, han och jag var helt oense om PO Enquists ”Liknelseboken”. En bok som gjorde mig besviken. Inte bara på boken. Också på författaren.
Jag tänker också att jag nog inte skulle vara en bra tidningsrecensent. Jag är alldeles för ointellektuell i mina reaktioner, alldeles för impulsiv och benägen för både dyrkan och antipati. Det svänger!
Men. Så kan det gott få vara. Svängigt i Jahaja. Det är ju mitt medium. Ingen betalar mig för det jag skriver i min blogg. Tänk en sådan frihet! Kanske ska tipsa Jane? Och PO?
Andra bloggar om: Jane Campion, Barack Obama, Graham Greene, Jimmy Carter, Top of the Lake
Relaterade bilder:
Ja, nu händer det igen! Vi har just sett del 3 av ToL och jag tyckte det var det bästa avsnittet hittills, men jag och Susanna var ense om att vi uppskattar Broadchurch mer. Följer du den?
Båda tar ju upp och kritiserar pedofilskräcken. Champion skruvar sin serie rejält och jag tror för min del att det beror på att hon är en rätt skruvad person själv, inte att hon är ute efter pengar. Hennes skruvar flörtar knappast med den breda publiken.
Bara vi är överens om att vi kan vara oense så … Nej, jag tappade som sagt respekten på något sätt. Men jag menar, i stort är det väldigt bra ändå, bra skådisar, fantastiskt, fantastiskt landskap. Broadchurch går på tv4 ser jag. Den har jag helt missat.
Jag tyckte t ex det var starkt att se Matts svaghet/mänsklighet, som sen slog tillbaka i brutalitet, när hans dejt trampade på hans mamma! Porträtten av Al, Johnno och framförallt Robin (och hennes mamma) utvecklades också på ett spännande sätt.
Jo, men är det trovärdigt? Vet inte. Tja, jag får kolla vidare och se vart det svänger …
Trovärdigt? Iaf har upplevelsen av det senaste avsnittet stärkts under natten och morgonen och jag sätter den nu högre än BC, som dock är välgjord, intrikat och sevärd.
Fuck the truth, säger Robin och jag förstår henne fruktansvärt väl och blir samtidigt provocerad. När sen hennes mamma vill träffa sitt barnbarn, så fördjupas och kompliceras bilden.
Fuck you, säger antagligen Robins dotter. Du är en omistlig del av mitt liv och jag behöver lära känna dej och ditt ursprung för att bli hel.
Robin närmar sej sig själv och sin dotter via Tui. Inte så bra, men det är ju så vi håller på. Omvägar. Försöker vara Top of the lake i stället för in. Tveksamt om hon förstår Tuis öde rätt. Mycket möjligt att hon är gravid med pojke i sin egen ålder (huvtröjan?) och nu gömmer sig med honom för att undgå Matts hämnd mot pojken.
Och varför hänger det ett bälte på Matts mammas grav? och varförligger den i ödemarken? (Överraskande vändning att han börjar slå sig själv och inte sin dejt, när hans humör slår om!)
Hur ska relationen mellan Robin och Johnno och Al utvecklas?
Så (hat)gillar jag GJ:s kärva, jordnära, raka ”saningssägande”. Kort sagt, jag är ganska fast.
Härligt! Du hjälpte mig också att kanske få tillbaka intresset. Det där med hennes egen bakrgund har jag liksom väntat på. Varför engagerade hon sig så starkt i Tui. Till exemepel.