• Sju goda år med Jahaja

    Posted on september 4, 2013 by in Allmänt filosofiskt

    Nu i dagarna är det sju år sedan jag började skriva i Jahajas blogg. Länge kallade jag det forum. Min förhoppning var att det skulle bli mer dialogiskt än det har blivit. Att kommentarerna skulle flöda in och det skulle bli, ja, ett forum. Så blev det inte men jag inser och ser att många läser ändå. Det finns statistik kopplad till bloggen som visar på besöktal på kanske några hundra besök per vecka. Det är kul. Det är lillbloggen jämfört med Blondinbella. Men jag är helt klart inte Blondinbella.

    Kanske är det delvis vår livsstil som möjliggör mitt skrivande. Vi bor rätt stillsamt, bara vi två, Mats och jag. Jag jobbar deltid, i år bara 50%. Det stilla livet på landet.

    Igår körde jag till gymmet på Skryllegården, något jag gör tre gånger i veckan numera. Svettig satte jag mig i bilen efter träningen för att köra hem till duschen, och laxen som Mats skulle fixa.

    DSC_2933

    Man ångrar aldrig ett bad heter denna. Den är gjord i akvarell, krita, gouache och med salt för att skapa effekt i det blåa.
    Man ångrar heller aldrig ett träningspass!

    När jag svänger ut från parkeringen ser jag två kvinnor stå och vifta bland alla bilarna. En yngre och en äldre i min egen ålder. De ser mycket bekymrade ut. Jag vevar ner rutan. Vi har kommit vilse, säger de. Den äldre kvinnan bryter starkt, på polska tror jag. Vi plockade svamp i här i Skrylleskogen och gick vilse och nu står min man och min svärson med bebisen där på parkeringen vid Tvedöra och väntar. Bebisen måste ammas, vi måste dit. Säger den äldre. Kan du skjutsa oss? Vår mobilelefon funkar inte.

    Jag funderar över var Tvedöra ligger. Kan de verkligen ha tagit sig hit till Skryllegården därifrån? Hur länge har ni plockat svamp? En kvart, säger de. De frågar mig om jag kan köra dom till Tvedöra, de vet hur man kommer dit, jag har ingen aning.

    Visst, jag kan köra dom dit. Den äldre kvinnan vet precis hur man ska köra. I bilen dit sitter hon bredvid mig. Vi pratar om svampplockning, jag påpekar att polacker ofta är duktiga på att hitta svamp. Men hon är nervös. Mama mia, säger hon med sin polska brytning, vi måste dit, bebisen måste ammas. Hon är orolig. Bebisens mamma som sitter därbak verkar coolare. De pratar om hur de ska ersätta mig för att jag kör dom.. Det behövs inte, säger jag, bara jag får berätta den här historien för andra säger jag. Den är rolig.

    När vi närmar oss målet visar det sig att det inte är i Tvedöra deras sällskap väntar utan i Måryd. Det känns lite mer rimligt att de har kommit ifrån varandra (detta är geografiskt finlir) men Mama Mia-mormor blir väldigt generad över att hon sagt fel. Hennes makes min när vi kommer rullande in på parkeringen vid Måryd är minst sagt överraskad. Kanske kommer han också vara arg senare, det visar han inte just då. Du måste komma och fika hos oss som tack, säger hon.

    När jag återvänder hem väntar duschen och laxen. I den ordningen.

    DSC_2931

    Landskrona museum gav mig många historier när jag såg bilderna på fångar från förra seklet. Och det dessförinnan. Så mycket lidande.

    Och idag tar jag mig ut till ännu mera landet, till en kollega som bor i en liten by någon mil härifrån. Vi målar båda och han har gott om plats. Vi målar tillsammans i några timmar och sedan pratar vi om våra bilder. Ja, också om annat. Det är fina timmar.

    Allt detta jag skriver om är Jahajaland för mig. Det är det goda livet, de små men viktiga upplevelserna i mitt liv. I förlängningen ger de tankar, bilder. Texter. Historier.

    Andra bloggar om: , , ,

     

7 Responses so far.

  1. Eva skriver:

    Tvedöra ligger mellan Krankesjön o Södra Sandby så det hade varit lite längre att gå.

  2. Henrietta Shapira skriver:

    Jaha du, Eva så det har redan gått sju år sedan du startade detta! Så förutom att säga tack för att du så generöst delar med dig av dina upplevelser, dina tankar och ditt skapande, så får jag önska dig, så här på en Rosh Hashana morgon, ett år av fortsatt verksamhet, skrivande, målande, tänkande, ett lugnt och fridfullt liv i Dalby, laxlunchar med Mats och besök av ´barnen´. Och naturligtvis besök hos oss och vi hos er! Shana Tova!

  3. Jah Hollis skriver:

    Grattis till bloggens födelsedag! Dessvärre är jag väl en av dem som inte är här och kollar så ofta nuförtiden. Varför vet jag inte för du har ju verkligen satsat på att göra bloggen, och hela sidan du har, mer lättläst och lättillgänglig.
    Min egen blogg lever kvar och blir väl snart lika gammal som din är nu om jag inte minns helt fel. Det har ju blivit mest en fotoblogg, kanske just för att intresset för de textinlägg jag skrev tidigare inte alltid var så lysande (dessutom har det ju väckt liv i mitt gamla fotointresse).
    Därtill har jag precis börjat med Instagram och det har fortfarande nyhetens behag. Vi får se om det håller i sig, eller om intresset dör ut.
    Intressant historia med kvinnorna du skjutsade. Jag har en känsla av att det inte är så vanligt att man plockar upp okända människor i sin bil numera.
    Jag körde ju nyligen Malmö-Oskarshamn tur och retur och tänkte på att jag inte en enda gång under resan såg en liftare. Är liftandet utdött?
    Sedan blev jag glad för att du tänkte på mig när din elev skrivit om Oskarshamn. Och nej, lika lite som man i Ystad, Eslöv eller Simrishamn vill att man kallar deras städer för byar, vill gamla och nya oskarshamnare att Oskarshamn (som blev stad 1856) kallas för en by.
    Vi hörs och ses på våra bloggar även fortsättningsvis, hoppas jag.

    PS. Gillar dina målningar i blogginlägget. DS.

  4. Eva Nygren skriver:

    Hej Eva W! Visst är det så! Det hade varit en lång tur. Och Tetta, syster, Shana tova till dig med! Vi ses snart. Och Åke, vill du instagramma med mig så heter jag Vasomhelst. Jag hittade inte dig, vet inte vilket alias du har. Nej, det är ovanligt att man plockar upp folk. Jag var först lite tveksam men insåg att det var tramsigt. Det var rätt kul det hela!

  5. Tobb skriver:

    Ja, grattis och framförallt TACK för en fin och stimulerande bloggvänskap.
    Varje inlägg du skriver och varje bild du gör väcker stark genklang och tydliga associationer till mitt eget liv hos mig. Oftast en skön samklang, och ibland en plågsam, uppfodrande dissonans.
    Det berikar min vardag. Nu förgyller ett utsnitt från havet i din badbild skrivbordet på min nya lilla surfplatta och “snuttefilt”.
    Under mina fem bloggår har jag haft sex betydelsefulla bloggvänner. Endast din blogg är fortfarande levande och aktiv.
    Gott så!

  6. Eva Nygren skriver:

    Härligt Tobbe (är det så du kallas?). Jag tänker att den “uppfordrande dissonansen” kanske bland annat handlar om Enquist? Jag tänkte på vårt digitala samtal om denna när jag funderade över min känsla för “Top of the lake” som blivit mer och mer negativ. Återkommer om detta. Lycka till med din egen blogg. Den är väldigt fin!