Träden, Lasse W och jag

Ut. Ut bland träden. Jag har sovit dåligt, är trött och rätt ledsen. Jag vet något som hjälper! Ett bra naturläkemedel. En promenad i skogen!

Med midjeväskan fäst runt magen och iphonen däri går jag iväg. Uppe vid Rökepipans damm ser jag de första vitsipporna. De är ett av många vårtecken som kommit rekordtidigt i år. ”Ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så”, sjunger Lasse W i mina hörlurar.

Jag går genom skogen, det har regnat och stammarna är blöta. Ljuset silar ner mellan träden här och var och det är vackert. ”Varför sa du ingenting, varför lät du mig gå vilse?”, sjunger Lars Winnerbäck.

Björkstammarna är även här i Skåne ibland rödaktiga. De lyser. Träden kröker sina ryggar här och var, efter behov eller något annat skäl. Vad vet jag? Vad vet jag om trädens liv? ”Jag vill att du ser mig”, sjunger Lasse W.

De står i grupp, träden, men de verkar ändå så ensamma. Ensamma och starka. ”Och när jag möter ensamheten i trappen ska jag klä den i byxor och skor”. Sjunger han.

Min känsla för träd har utvecklats väldigt, vad gäller seendet. Jag har fått en förhöjd sensibilitet för dem. Ja, inte i den här graden alls. Utan estestiskt och kanske lite mystiskt. Mysticistiskt.

Lars W var det ja. Han är så JÄVLA melankolisk! Och trots detta, så gör han mig så JÄVLA glad. Sånt är konstigt. Hur paradoxalt som helst. Sånt är det. Livet.

”Har våra hjärtan slumrat till?”

Nä. Upp igen.

Andra bloggar om: Lars Winnerbäck, dendrofili, trädälskare, melankoli, Skrylleskogen

Relaterade bilder: