Att sova som en klubbad säl

I natt har jag gjort det. Sovit som en klubbad säl. I och för sig är den liknelsen märklig. Klubbar sälar gör man (gjorde, hoppas jag förresten) för att ta kål på dem helt, sälarna. Jag har bara sovit. Sovit djupt och gott.

Etna där framme. Jag på terassen.

Tyvärr sover jag i stort rätt dåligt. När jag lägger huvudet på kudden på kvällarna så fylls det genast av tankar på det jag borde gjort, sagt eller tänkt på under dagen. När jag vaknar, inte sällan alldeles för tidigt, så fylls huvudet av samma typ av tankar. Ja, ett jädrans följetongstänkande är det jag sysslar med på natten. Sömnen blir bristfällig.

Är det då synd om mig? Nej! Ett rungande nej. För just nu är jag på semester, borta från hemmet. Och då lyckas den här följetongen ta uppehåll i utgivningen och jag somnar när jag lägger huvudet på kudden.

Vi befinner oss på Sicilien. Det är vackert. Vi bor nära Etna. Snön ligger vackert uppe på toppen som rätt ofta är omringad av moln. Vi bor i Taormina, en högt liggande stad på öns östra kust. Det är en makalös utsikt från vårt hotell Elios som har enkla rum, fantastisk personal och en överraskande bra frukost för det här landet.

Vi talar om Italien. Mats berättar om  en artikel om landet från New York Times som handlar om hur kluvet Italien är ekonomiskt och att Lega Nord, den separatiska högerrörelsen norröver, vill att landet ska delas. De vill inte längre att man i norr ska ta ansvar för det fattiga södra Italien, hellre då njuta av den norra delens goda ekonomi själviskt. Artikelförfattaren driver sin tes väl. Det är ett svek.

Jag läser boken ”My promised land” av Ari Shavit. Det är en skakande bok om Israels historia sedan zionismens dagar. Shavit beskriver den hänsynslöshet som fanns med i skapandet av den nya staten. Han beskriver scener där araber fördrivs från sina byar. Det är skakande för alla oss som ser Israel som en tillflyktsort skulle antisemitismen få samma dimensioner som den hade under förra seklet. Också Shavit driver en tes. Israels bildande har haft ett fruktansvärt pris.

Varje morgon går jag in på Sydsvenskans hemsida. Min artikel ”Skolan är inte en kunskapsautomat” har nu blivit delad mer än fyra tusen gånger på Facebook. Jag tänker mig att den kanske lästs av tiotusen pers. Mäktigt. Jag inser att jag formulerat tankar som många har, många lärare. Den tes jag formulerar i texten delas av många.

Sedan tänker jag på allt annat som hör till detta område. Vad lever vi i för ett land där eget ansvar har så låg status? Jag funderar över kommentarer jag fått om kunskapsautomaten, ”så bra att någon vågade säga det!”. Det är inte politiskt korrekt att peka på det egna ansvaret. Inte i vissa frågor.

Och sedan tänker jag något helt annat. Som vad ska vi titta på idag? Här på Sicilien, ett land med så extremt annorlunda förutsättningar.

Andra bloggar om: Sicilien, Ari Shavit, My promised land, Skolan är inte en kunskapsautomat, driva en tes, Taormina, sömn

Relaterade bilder: