Att ta sig ner från övervåningen

Jag har just läst ut Claire Messuds ”The Woman Upstairs”. Boken får mig att skaka till, inte minst för att jag så tidigt i boken förstår vad som ska komma att hända. Ja, jag förstår precis vilken sorts nit Nora, bokens huvudperson, ska gå på.

Akvarell med inslag av collage. Keep on runnin’. Man kan ju alltid försöka springa ifrån sina problem. Anä, jag bara skojar.

Den 37-åriga lågstadieläraren lever ensam i Cambridge, Massachussets. Hennes mor har nyligen dött och hon besöker ibland sin far pliktskyldigast. Hennes liv är inte rikt, men heller inte fattigt. Eller, hon förstår inte att det är fattigt förrän familjen Shahid kommer in i hennes tillvaro. Kvinnan Sirena är konstnär, sonen Reza kommer att gå i hennes klass. Hon blir förälskad i dem båda, både moder och son. Reza är vacker, vänlig och i ålder som en son hon kunde ha haft. Så småningom blir också maken, pappan, en person hon känner sig dragen till.

Mamman, Sirena, är en ivrig och spontan och annorlunda än de vänner Nora har. Nora har själv konstnärsambitioner men hon håller sitt ljus under skäppan. Hon arbetar med små tittskåp av kvinnliga förebilders rum, hemma i köket. När Sirena frågar om de inte kan dela en ateljé blir Nora eld och lågor. Kanske ska hon nu kunna bli en del av den verklighet hon känner sig så exkluderad ifrån. Hon hör till kvinnorna på övervåningen – så här skriver Claire Messud: ”We’re always upstairs. We’re not the madwomen in the attic – they get lots of play, one way or another. We’re the quiet woman at the end of the third-floor hallway, whose trash is always tidy, who smiles  brightly in the stairwelll with a cheerful greeting, and who, from behind closed doors, never makes a sound.”

Hon lever sitt liv stilla, utan att störa någon. Men när hon möter familjen Shahid, så vaknar hungern. Hungern efter kontakt, närhet, och efter att bli sedd. Hon förälskar sig i dem alla tre, på olika sätt, mest påtagligt i Sirena.  Som läsare har man tidigt en känsla av att detta kommer gå åt helskotta. Jag vill ropa ”Fattar du inte att hon parasiterar, att hon utnyttjar dig? Du måste skydda dig själv!”

Djupt hos Nora finns behovet att uttrycka sig. Ja, gör det inte hos oss alla? Det viktiga, det personliga. När hon tycker sig finna en själsfrände i Sirena blir hennes glädje så stor att hon inte hör de varningsklockor som vi läsare hör. Det är djupt obehagligt att vara åskådare, via bokens text, till Noras långsamt annalkande förnedring.

Hon är lärare. Som jag. Skandar, maken: ”Service,” he said, ”is one of life’s great joys. It’s a privilige to be in service.” Så ser han på lärarrollen. En av Sirenas konstnärsvänner glider undan med blicken när Nora säger att hon är lågstadielärare. Vännen tappar snabbt intresset för Nora. Hon är osynlig. Lärarrollen tolkas som något givet av vissa, det är skarpt fångat av Messud. Jag känner igen mig.

Just det här med att häva sig ur osynligheten, att ta sig ner på bottenvåningen till where the action is, det är det Nora är dålig på. Och det är en svart och svår läsning att följa henne. Mot slutet, när hon blivit så fruktansvärt förnedrad, först då kommer vreden till Nora, den förlösande, och hon tänker på en av sina tittskåpshjältinnor: ”Virginia Woolf, in her rage, stopped being afriad of death; but I’m angry enough at last, to stop being afraid of life”. Vreden förlöser.

Ja, till sist kommer denna viktiga känsla. Men till ett mycket högt pris. Jag tycker att läsningen bitvis är plågsam. Så skickligt gestaltar Messud Noras naiva och aningslösa resa mot den slutliga beviset på en total trolöshet.

Det är en bok som ger mig stor igenkänning. Både på ett personligt plan men också i återklangen av hur vissa människor lever i sin hunger efter kärlek och acceptans. Och det handlar inte alls bara om kvinnor. På så vis är detta en angelägen bok med tyngd. Jag rekommenderar den med emfas.

Andra bloggar om: Claire Messud, The Emperor’s children, The Woman Upstairs

Relaterade bilder: