Het ”Looking”, tung ”Arkitekt”

Jag har sett flera bra serier sedan jag började prenumerera på HBO:s utbud. ”Olive Kitterige” är en jag vill speciellt vill slå ett slag för. Men jag gillar också våldsamma ”Banshee” och följer också nu både alldeles nya ”Togetherness” som är riktigt bra och ”Looking” som är fantastisk.

Serien kretsar kring tre män i San Francisco, alla tre är bögar. Vi får följa dem i jakten på partners och kärlek, och får en bild av hur det är att leva som bög i en denna toleranta miljö i USA. Det handlar om Patrick, Dom och Agustin.

Min favorit i serien är Ritchie (Raúl Castillo), en mexikansk kille som Patrick har en relation med. Han är fin person, ”grounded” som någon beskriver honom i en intervju om serien. Han är varm, omtänksam och prestigelös. Han är stolt och vill inte bli trampad på. När Patrick behandlar honom föraktfullt på ett sätt som visar att han har mindre respekt för den här mexikanske mannen än de som han upplever som sina klassjämlikar, då reagerar Ritchie starkt. Jag tycker klassperspektivet är något av det intressantaste i serien. Det märks och gestaltas på flera sätt.

Att beskriva livet för gay-a personer i fiktionen har gjorts förr, bland annat tänker jag på serien The L Word som gick på för en fem år sedan. Den handlade om ett gäng lesbiska tjejer och byggde på en liknande idé som Looking. Men den här serien är SÅ mycket bättre. Jag rekommenderar den varmt! Hett! Som många bra serier har man också valt bra låtar, ofta som avslut på avsnitten. Lyssna här på Spotifylistan.

Så har jag läst ut novellsamlingen ”Arkitekt” av Merethe Lindström. Den är tung, ja, det är något med hennes sätt att upprepa en klaustrofobisk stämning som känns aningen konstruerat och tynger. Samma stämning upprepas i flera av novellerna. Det stör mig.

Salladsordning

Men sedan läser jag novellen ”Vård” som är mästerlig. En kvinna tar hand om en förlamad ung man. Han är helt hjälplös men har sin lust kvar. Hon hjälper honom men efterhand blir hon beroende av honom, rollerna har ändrats utan att hon kunde förutse det. Det är rafflande och inte alls otroligt. Mycket välskrivet. Novellen är som en thriller, skulle kunna vara skriven av Stephen King om man ser till storyn. Men språket är långt ifrån hans. Det är i luckorna som det händer grejer i Lindströms texter.

Så när jag lägger ifrån mig boken, med omslag av Karin Mamma Andersson, hennes tavla ”Leftovers” från 2006, mycket passande i tonen till Merethe Lindströms bok, då känner jag: Yes. Detta var nåt. Det var stort. Inte hett, men med en meningsfylld tyngd.

Relaterade bilder: