• Att tappa bort han i honom

    Posted on februari 7, 2015 by in Allmänt filosofiskt

    I dagens tidning kan man läsa om en “Uppfriskande ursäkt från Cumberbatch“. Vid något tillfälle hade den brittiske skådisen sagt att “färgade skådespelare” har lättare att lyckas i Hollywood än i Storbritannien. Han fick kritik för ordvalet, enligt artikelförfattaren, och bad om ursäkt genom att säga att “han varit en idiot”.

    fönster

    Hammarlunda kyrka. Svart, vitt, sett på mitt sätt.

     

    Personen som skrivit artikeln under rubriken “Tecken i tiden”, Filip Yifter-Svensson,  säger att speciellt äldre människor kan berätta historier om “svarta”, men när de får syn på honom (jag får googla fram en bild på journalisten för att förstå vad han menar. Han är mörk, kan vara marockan, nordafrikan, vet ej) så ändrar de ordvalet till “färgade”.

    Yifter-Svensson menar att ordet färgad skaver lika mycket som ordet neger (som han kallar n-ordet!). För ordet färgad antyder att “vit hud så att säga är grundutförandet”, som han säger.

    Jag tänker på papper! Vitt papper och färgat papper. Så går min association. Och så tänker jag att det är konstigt att vi ännu inte hittat ord som känns bekväma för alla när vi talar om olika etniska grupper. Asiat? Gul? Indian? Röd? Afrikan? Svart? Europé? Vit? Vavava? Så kan man inte snacka om folk. Och ändå, en svart person ser inte ut som en vit. En asiat ser inte ut som en europé, det vill säga … hur är det nu? Hur ser européer ut? Hur ser asiater ut? På tusen sätt. Det är svårt.

    Och det kan kännas konstigt, jobbigt och rätt trist att man behöva ska treva sig fram mellan orden, be om ursäkt när man använder ett ord som kanske inte längre är PK, men nyligen var det. Det är trots allt intentionen i kommunikationen som är det viktiga. Och ja, jag vet att det kan vara stötande när en benämning som känns nedsättande används. Jag vet. Men det kan bli för mycket ursäktande och oro som gör att folk blir för rädda för att uttrycka sig alls.

    Något svagt, svagt relaterat (jag håller mig åtminstone kvar inom språkområdet) kommer här: Jag gjorde en liten undersökning i en av mina klasser häromsistens. Jag frågade hur många av personerna i klassen som säger: “Jag gillar han” och hur många som “Jag gillar honom”. Kanske blev det fifty-fifty. När jag sedan frågade hur många av dem som säger “Jag gillar hon” respektive “Jag gillar henne” så, ja, ni anar nog svaret: En mycket mindre grupp använde subjektsformen, hon, när det handlar om gillandet av kvinnan. Är det inte märkligt? “Jag gillar henne” är starkare än “Jag gillar honom”. Något för radioprogrammet “Språket” kanske?

    Vad kan det bero på? Är “henne” lättare att ta i sin mun än “honom”? Är “honom” för likt “hon” och därför inte så accepterat? Det blir kanske liksom en förlorad manlighet där. Man tappar bort han i honom, så att säga. Det är en teori jag har. Teorin för dagen.

    Men jag vet inte. Mina elever, eller, ja, några av dem, tyckte att det här faktiskt var intressant. En stund. Sedan glömde de nog bort det hela.

    Språket är ju för de flesta ett redskap för kommunikation. För en del av oss är det kanske som ett instrument som vi vill ska vara riktigt välstämt och vackert. Med tonsäkerhet och ingen falsk klang. För andra ska det mest bara höras.

    Andra bloggar om: , , , , , , ,