• Dold och öppen erotik

    Posted on februari 15, 2015 by in Konst och kultur

    När jag vara barn på väg mot vuxen, kanske 13 år, så gick jag ibland in i mammas rum och rotade bland hennes böcker. Jag var en riktig bokslukare och hon hade en hel del böcker. Nevil Shutes “På stranden” hittade jag där. Den gjorde mycket starkt intryck på mig.

    christer

    Christer Strömholms fantastiska foto, fotat av mig på Hishults konsthall. Ja, ni ser mig va? Jag ser er! Jag tror att hon ser mig!

    I det där letandet bland hennes böcker upptäckte jag efter ett tag att det bakom de böcker som stod med ryggarna utåt, fanns en och annan gömd bakom. En hette “De erotiska minoriteterna”. Det lätt spännande, förbjudet och måste därför läsas.

    Jag läste förstås i hemlighet, lade tillbaka boken mellan läsningarna så det inte skulle märkas vad jag gjorde (jag smög med annat också, men hallå, det är väl normalt?). Det jag lärde mig, som jag minns, är att det finns massor med olika sorters sexualitet, man kan till exempel gilla att ha sex med djur. Och så lärde jag mig att tycka synd om blottare. De blir tillfredsställda först när man ser deras offentliga upphetsning. Jag tyckte det verkade rätt sorgligt.

    På bussen till jazzbaletten som jag gick på sedan den klassiska, stränga, visat sig vara för tuff för den kropp och den lust jag hade, och som funkade mycket bättre, satt jag vid ett tillfälle rätt ensam på väg till min träning där. Då kände jag att någon satt bakom mig och anade någon sorts rörelse. När jag vände mig om satt en man och onanerade med gylfen öppen.

    Min första reaktion var rädsla. Sedan tänkte jag på vad jag läst i mammas bok. Mannen behövde ju bli sedd, liksom. Så tänkte jag. Lite brådmoget? Tja, kanske empatiskt. Jag satt modigt kvar i mitt säte.

    När jag kom hem berättade jag stolt för pappa om händelsen. Att en man blottat sig, att jag tittat och suttit kvar. Pappa blev helt vansinnigt rädd-arg. “Vad menar du? Varför satt du kvar? Du skulle sagt till chauförren och gått av direkt!”

    Jag sa till pappa att jag hade hört (att avslöja att mamma hade böcker som hon gömde bakom vanliga, accepterade boktitlar, ja, det förmådde jag inte, jag anade att det kanske var från pappa hon gömde böckerna) att blottare fick tillfredsställelse av att man tittade på dem och att jag därför satt kvar. För att vara snäll. Pappa hade lite svårt att ta detta på ett bra sätt, minns jag.

    Denna gamla historia från det förflutna dyker upp 50 år senare när jag läser Rakel Chukris text i Sydsvenskan idag. “Erotiska särlingar” är rubriken på hennes text i B-delen. Den spinner runt den erotisering som har skett i filmer och teveserier, hon nämner Game of Thrones och jag själv tänker på “Banshee” som jag tittar på och även förstås “Looking”, där de erotiska scenerna är rätt explicita även om man aldrig ser till några könsorgan. “Fifty shades of grey” lär ju ha samma erotiska detaljrikedom.

    Och i texten nämner Rakel mammas bok! Den som stod gömd bakom andra! Psykiatern Lars Ullerstams “De erotiska minoriteterna”. Hon berättar att han i boken föreslår att man ska inrätta särskilda “byråer” för erotiska särlingar, alltså sådana grupper som han såg som avvikande. Som jag uppfattade boken då, som 13-åring eller vad jag nu var (boken kom ut 1964 och jag är född 1952) så hade Ullerstam lite den inställning jag levde ut på bussen, nämligen att det var synd om dem som är sexuellt avvikande och att de skulle hjälpas. Och vad jag har förstått av vad jag har läst mig till så ansågs boken vara rätt radikal i sin syn på bland annat homosexualitet när den kom. För precis 50 år sedan. Mycket har hänt sedan dess.

    Ja. Halleda. Vad som är normalt och rätt är så uppenbart kulturellt betingat. Åtminstone vad det gäller sexuell läggning. Tack och lov att vi lever i ett land där toleransen trots allt är stor och att mycket har hänt sedan Ullerstams, och mitt, 60-tal.

    Andra bloggar om: , , , ,