Att ha tid. Att ha fokus.

När jag målar har jag nog mitt bästa fokus, men läsningen ligger tätt intill. Här collage på gamla bilder, återvunna.

Jag tar cykeln denna varma sensommardag och kämpar mig uppför den branta backen vid vars botten vi bor. Först svänger jag in till P för att lämna en av de många squasher Mats odlat fram som vi inte mäktar med att äta. Vi blir sittande en stund i skuggan och pratar om integrationen, den viktiga. Ett bra snack.

Sedan tar jag mig ner till vårt bibliotek för att hitta läsning. En bok av Philip Roth står framme på deras hylla, ”Indignation”. Jag har läst mycket av Roth, säkerligen ett tiotal böcker. Ibland har jag retat mig på något som känns lite gubbigt, medelålders gubbsjukt, men några böcker har varit så enastående bra, främst ”Everyman” under senare år. Och titeln, ”Indignation”, gör mig nyfiken.

Det är förstås bland annat hans judiska perspektiv och bakgrund som gör honom intressant för mig. Men det är också något i tonen, något melankoliskt, som ger en genklang i mig. Och det säkra opladdriga språket.

Den här romanen läser jag ut under eftermiddagen, under en tre-fyra timmar. Det är en väldigt bra bok. Ja, det bör jag väl tycka när jag läser den så i ett sträck.

Men det handlar om att ha tid. Den måste finnas och det är speciellt härligt när den ligger så framför mig som det gör denna lördagseftermiddag, utan några krav i andra änden.

Fast det handlar också om fokus. Och det kommer inte bara för att boken är bra, fokus kommer ur ett inre lugn och kanske också, tror jag mer och mer, ur en känsla av att det faktiskt är något att ta på allvar det jag gör. Att läsningen inte är något jag gör för att fördriva tiden (det vill säga i väntan på något annat som egentligen är viktigare), utan något jag väljer att göra för att jag tar den på allvar. För att den, i goda fall, ger mig en väldigt viktig näring.

Fokus tror jag bara man kan ha om har respekt för det man gör. Det må vara att måla, läsa, lyssna på musik eller dansa. Att laga mat. Att sjunga. Ja. Exemplen är många.

Det är härligt att ha haft både tid och fokus att ta sig igenom ”Indignation” som är en ung människas berättelse eller minnen, återgivna först från ett morfinrus, och på väg till andra sidan graven, inifrån den unge mannens korta liv, berättartekniskt fiffigt konstruerat, vackert och övertygande berättat.

Jag känner mig lyckligt lottad. Jag har fått resa med Roth och hans hjälte i utforskandet av en ung människas vrede eller indignation och fått med mig flera nya tillskott i mina tankebanor. Livet blir rikare då.

Andra bloggar om: Philip Roth, Indignation, fokus, tid

Relaterade bilder: