• “En Marialegend” av Niklas Rådström

    Posted on augusti 24, 2016 by in Konst och kultur
    FullSizeRender

    En idyll kan dölja en fara. Vargen finns där inne bland träden …. kanske. Det här är en helarksakvarell som kanske är 75X57. Vargen kommer.

    När jag tog romanen “En Marialegend” från hyllan på vårt bibliotek här i Dalby tänkte jag att Niklas Rådström, han kan skriva. Den känslan grundar sig på läsning av två av hans tidigare böcker för rätt länge sedan.

    Jag minns rätt eller, det stämmer än. “En Marialegend” som kom ut i år, är oerhört välskriven, bitvis poetisk, någon gång lite kryptisk men inte mer än att det fungerar som incitament att vilja komma vidare i läsningen. Romanen är stark, sorglig och pessimistisk. Och, jo, jag gillar den.

    Vi följer tre spår. Kvinnan vars namn vi aldrig får veta och ingen annans i hennes omgivning heller, kvinnan som blir våldtagen, vars make och spädbarn dödas inför hennes ögon i ett krig eller konfliktområde där laglösheten råder. Det är nu. Någonstans.

    Vi följer Helen, namngiven i New York i en nutid där hennes närmaste överordnade just avlidit i cancer och vars jobb nu Helen ska överta. Hon är barnlös och rädd för döden och de döda.

    Vi möter som tredje figur konstnären Lucas Cranach den äldre, samtidig med Luther ungefär och levande i Wittenberg där strider med de påvliga papisterna hotar. Han är gammal, har mist flera barn och lever i sin tids utkant.

    De här tre individernas liv och utveckling i boken går ihop på något sätt efter hand. Rådström låter skickligt den litterära stilen variera med de olika karaktärerna. I den första kvinnans fall tänker jag på “The Road” vars stoff , litterära stil och även dystra budskap påminner om den här berättelsen. Helen i New York ger mig associationer till Ian McEwans ensamma storstadsbor och Lucas Cranach får mig att tänka på Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell, inte bara för att det är närliggande tid, utan också personligheten hos de båda karaktärerna och hur de gestaltas.

    Jag associerar Rådströms skrivande som ni märker till tre skickliga författares. För språket är skönt och säkert, även när det handlar om det hemska. Kvinnan  har blivit skjuten och känner efter i sin kropp vad som hänt: “Hon svalde och en värme vandrade ner genom hennes kropp som när någon försiktigt söker sig  genom ett raserat hus. Lungans höga skog med himlen strilande ner genom lövverket. Hjärtats lilla kapell. Bålens slänt ner mot stranden.”

    Den ensamma Helen i New York går till sin nu döda företrädares hem och tittar sig omkring. “All denna bråte vi människor samlar på oss och så lite som till sist blir kvar som påminner om en enskild människas liv.”

    Och det är väl den vetskapen som gör att många av oss känner en sådan stark längtan efter fortplantning, efter efterlevande. En återkommande bild i boken är blicken mellan mor och barn. I konstnären Cranachs fall finns den i en målning han gjort, i Helens fall en mor hon ser på en restaurang med sin baby. Och i den första kvinnans fall, den våldtagna, det barn hon föder efter detta övergrepp.

    Vad är det för något han berättar om då, Rådström? Vad är budskapet? Ja, något rätt eländigt. Det finns ondska. Det finns godhet också men den har svårt att värja sig i en grym och hänsynslös värld. Kopplingar dras helt klart till flyktingar över Medelhavet i förlisande, överlastade skepp där man drunknar eller har tur och överlever. Men till vad? Också till obegriplig terror som kan slå till när som.

    Budskapet är också att vi är ensamma vi människor. Alla tre gestaltas inifrån med en känsla av rätt stor övergivenhet. Ibland är det på gränsen till vad jag mäktar med men jag blir också så oerhört berörd över att han berör mig så med sin text! Att det skrivna kan göra så med oss!

    Boken säger också mycket om våra inre livs rikedom, gestaltat via Rådströms fantastiska språk. Någon gång kan det bli lite väl sökt men i stor blir jag mest mycket imponerad och rörd. Mariaperspektivet, barnet och modern, känns en aning gammalmodigt och kanske väl kristet för denna ateist ibland men jag tar mig över den känslan och boken övertygar igen.

    För er som inte bangar för den tunga boken så tipsar jag om denna. Den är inte lång i ord men den går djupt in.

    Andra bloggar om: , ,

3 Responses so far.

  1. Agneta Croneld skriver:

    En vän i min lilla bokklubb har talat om den här boken ett flertal gånger. Hon säger att tre berättelser blir en till slut och att det är en fantastisk bok! En sån som tar andan ur en…ungefär så beskriver hon den. Jag som läser långsamt och har nog med en bok i taget har ändå den här boken på min agenda! Ännu mer efter det du skrev!Tack1

  2. Eva Nygren skriver:

    Åh, så roligt att höra, Agneta. Fint att någon annan “vanlig” läsare blev så berörd. Och att andra läser den trots att den är väldigt mörk.

    • Agneta Croneld skriver:

      Min vän Maria är beläst och gillar NR och har läst flera av hans böcker. Hon slukar fem – sex böcker medan jag läser en…Jag minns inte att jag har läst något av NR – ännu i a f!
      Nu läser vi Fiskarmännen av en nigeriansk författare som heter Obioma i efternamn…