Det har hänt en gång, så det kan hända igen

Så säger vår guide på den tur vi går onsdag 14 september 2016, i Auschwitz och Birkenau. Hennes slutord är: ”Det har hänt en gång, så det kan hända igen”. Hon är påtagligt berörd och allvarlig.

I Auschwitz med vår kunniga guide.

Jag har haft ett behov att se Auschwitz-Birkenau men varit rädd för det och kanske heller inte kunnat se vad ett besök dit skulle kunna tillföra till det jag redan vet om utrotningslägren. Men efterhand har jag insett att mitt inre tryck att genomföra resan dit varit för starkt för att gå emot.

Mats och jag flyger oerhört billigt så här mitt i veckan med Norwegian till Krakow. Jag har bokat guidning via muséets hemsida och vi tillbringar förmiddagen med en promenad till tågstationen som ska ta oss dit.

Det är en vacker och välbesökt stad. I parken ser vi en fin fotoutställning och blir intervjuade av några skolungdomar: ”Vet ni varför folk gärna var här i den här parken för länge sedan?” Nej, vi vet inte. De berättar att stanken i den bebodda delen av staden var så kraftig att man tog sig utanför stadsmuren hit till grönskan för att slippa odörerna. De ser väldigt nöjda ut över att kunna lära oss detta.

Vi åker till Oświęcim, den lilla stad som kom att bli platsen för massutrotningen av judar och även andra grupper under andra världskriget. Strax utanför staden, med det förtyskade namnet Auschwitz, skedde det som vi nu likt miljoner människor från hela världen ska försöka ta in vidden av.

I Oświęcim bodde före kriget åtta tusen personer, hälften judar. Så var det på många ställen i Polen. I den by, Rajgrod, varifrån mina farföräldrar kom, var mer än 80 procent judar. Man levde säkert på många ställen i god harmoni, judar och icke-judar.

På en av gravstenarna på den judiska begravningsplatsen i Krakow hittar jag denna fina komposition. På judiska gravar läggs inga blommor. Bara sten.

Vi har bokat en engelsk guide och ingår i en grupp på ett trettiotal som följer henne. Det är väldigt många besökare denna soliga septemberdag i Auschwitz som är det läger vi först besöker och guiden ser till att det inte blir några kollisioner mellan de guidade grupperna där vi går. Hon berättar om hur man anlände till lägret, hur vissa valdes ut för arbete, hon berättar om hur människor levde här. Att man talade om för dem som kom hit att de kunde räkna med att leva tre månader, längre om man utförde sysslor som var hemskare än andra. Som att samla ihop de ägodelar folk som gasades ihjäl lämnade ifrån sig. Eller deras aska.

Hon berättar om fasan för sjukhuset som ingen ville komma till för där utförde läkarna experiment. Det mesta hon berättar är bekant för oss men det hela får en helt annan tyngd av att vi är på plats och också av närvaron av alla andra omkring oss som kommit hit för detta.

Jag kan inte återge det. Titta på mina bilder, de är nog till stor del bekanta för er. Men det som skakade om mest var den enorma monter med mänskligt hår som finns i en av barackerna. Nazisterna ville profitera maximalt på de fångar som fanns här och när man hade rakat fångarnas huvuden vilket gjordes både för att avhumanisera och mot löss, så sparade man allt hår. Det användes på olika sätt, i kuddar och att väva med. Det sägs att man hade två ton hår taget från fångarnas huvuden.

Det är förfärligt. En sådan oerhörd grymhet där så många var delaktiga. Hur är det möjligt? Hur kunde så många människor delta i dessa föraktfulla, sadistiska och vidriga handlingar? Det är obegripligt.

Vi åker med en liten buss till Birkenau. Här fanns det också ”bostäder”, delvis byggda med tegel tagna från hus på den mark nazisterna annekterade av polska bönder.  Här fanns fångar som arbetade kanske några veckor men det var här det rent industriella dödandet av judar, framför allt, men också andra grupper, kom att genomföras. Här fanns tre krematorier som tyskarna sprängde när de förstod att de höll på att förlora kriget. Det är en fasansfull plats med de raka järnvägsspåren som leder fram till den plats där urvalsprocessen så kallt ägde rum.

Vi får se de latriner som fanns som bara fick användas två gånger om dagen oavsett behov. De hade bara hål och barn fick tömma dem. Gräva ut urin och avföring med händerna. Detta ansågs vara en bra syssla eftersom vakterna lämnade dessa barn ifred. De luktade illa och kunde sprida smitta.

Det finns minnesmärken här över dem vars liv stals ifrån dem. Runt området växer höga, vackra  träd. Jag frågar guiden om hon vet om träden fanns där innan. Ja, säger hon, detta ansågs vara en väldigt vacker plats.

En vacker plats för en vidrig gärning.

På vägen hem åker vi med en minibuss som kör fort, fort. Jag är dock så omtumlad och får jag säga, rent existentiellt knockad och bryr mig inte.

Vi pratar mycket, Mats och jag, om det vi sett. Det finns så många skikt att fundera över, så många bilder att bearbeta. När vi återkommer till hotellet är vi helt slut. Vi går till Kazimierz, de judiska kvarteren, som ligger intill vårt hotell. På restaurang Ariel spelas Klezmer och jag funderar över om de som spelar är judar? Finns det några kvar i Polen?

Spegling av mitt resesällskap i Krakow.

Efter en natts sömn känns benen och huvudet hyfsat redo. Först går vi till den judiska begravningsplatsen. Den är stor och mycket, mycket vanskött. Det är en hemsk påminnelse om vilken inställningen varit till judar och också förstås att det inte finns några anhöriga kvar till de som ligger begravda här. Lite renoveringsarbete är på gång.

Vi promenerar till Gamla stan som är mycket charmig och det tycker också alla andra turister. Men det är vackert och väl värt ett besök. Vi går till det fint liggande slottet, stannar ofta och dricker och vilar, vi är båda klart påverkade av det vi upplevt dagen innan.

Sist på vår korta resa drar vi runt några timmar i Kazimierz som verkligen är charmerande, inte minst eftersom det är mitt uppe i en gentrifieringsprocess lik den man ser runt Möllan eller på Söder, och det är både hippt och fattigt, coolt och sjavigt.

Jag går in i en av de fyra aktiva synagogorna. Vi googlar på ”Judar i Polen” och en uppgift jag hittar är att det i hela landet finns 10 000 judar och att 100 är aktiva judar i Krakow. Hur kan det finnas fyra aktiva synagogor?

Saker och ting klarnar en aning när vi kommer till det judiska centret, Jewish Community Centre. Centret byggdes här mitt i Kazimierz 2008. Här får vi lite mer information, den unga tjejen vid informationsdisken berättar att här finns 500 anmälda medlemmar. Bakgrunden kan vara antingen att man är jude eller har hittat någon i släkten som är jude och är intresserad av att stärka sin judiska identitet. Det finns många arrangemang att delta i och jag bliv väldigt glad över att se detta lilla bevis på att Hitler trots allt inte lyckades till fullo.

Jag frågar henne om undervisningen i skolorna. Berättar man om Förintelsen? Inte mycket, säger hon. Man har ämnet religion, men där talar man mest om kristendom. I historieundervisningen är det heller inte mycket tid som ägnas åt det som skedde i lägren. ”Men det är en förändring på gång, det finns fler och fler lärare som försöker ta upp det” säger hon.

Och i Krakow finns det några överlevande från lägren som går runt i skolorna och berättar. Detta måste vara något av det viktigaste för de polska skolungdomarna, så länge det finns några överlevande kvar.

Det är en märklig resa vi gör. Ena dagen i Auschwitz- Birkenau, nästa dag bland hippa ungdomar, massor med israeliska besökare, en och annan ortodox jude och en himla massa andra, i den gamla judiska stadsdelen vars ursprungsinvånare rätt säkert är dödade om de stannade i Polen.

Det känns svårt och sorgligt att skriva om detta. Mina foton är väl delvis bekanta motiv för er som ser på dem. Men det är mycket annorlunda att se allt på riktigt.

Något som jag gärna vill förmedla är att det kanske inte så mycket är viktigt att åka dit som att det är en akt av respekt mot den dryga miljon människor som dog i förintelselägren. Att komma till den plats där de led och förnedrades. Och ja, där de bestals på sina liv. Och sina efterföljandes liv.

Bilder här.

Andra bloggar om: Krakow, Auschwitz, Birkenau, Kazimierz

Relaterade bilder: