• Beskydd

    Posted on september 10, 2016 by in Allmänt filosofiskt

    Jag har börjat göra linoleumtryck, här inspirerad av en bild av Kafka. Det är mycket annorlunda än att måla akvarell, mycket. Kul!

    När jag som 11-åring reste till USA med mina föräldrar och min två år äldre bror, besökte vi bland annat New York. Vi åkte taxi genom stan och när vi for genom Harlem och jag tittade ut, lade min pappa sin hand över mina ögon. Jag frågade varför. “Jag vill inte att du ska se dem, de är så fattiga” sa han.

    Jag har ett rätt litet antal så konkreta minnen av min pappa som dog när jag var 16, blev sjuk när jag var 12-13, och detta är ett av dem. Eller kanske det är så att det är ett av de viktiga minnena?

    För vi använder ju minnen att skapa våra bilder och vår förståelse av det förflutna, våra minnesbilder av dem vi haft i vår närhet. Jag tänker på min pappa som extremt beskyddande delvis på ett felaktigt sätt även om det fanns en god intention.

    Denna beskyddande sida kunde ta sig sådana uttryck som att jag inte fick gå på diskoteket i det hus där hans tandläkarpraktik låg för “jag har sett vad det är för flickor som går dit”. Eller “så länge jag lever får du inte åka till Tyskland” (av samma skäl som han aldrig kunde tänka sig att köpa en Mercedes trots att jag tror att han var sugen). Tyskarna var nazister.

    Pappa ville skydda mig från att se de fattiga svarta och förstod nog inte att det gjorde djupt intryck i mig. Kanske var det samma mekanism som gjorde att han aldrig berättade att hans pappas bror hade blivit dödad i Auschwitz. Hemma sas det alltid att vår judiska familj helt hade sluppit Hitlers utrotning. Det stämde inte men det fick jag inte veta förrän långt efter hans död.

    Hur tänkte han? Hela hans personlighet var starkt präglad av rädslan för antisemitism, och den fick vi ju också med oss förstås, vi som växte upp i hans närhet. Han trodde kanske att vi skulle vara mindre rädda om vi inte kände till att en nära släkting hade gått samma öde till mötes som miljoner andra judar.

    Kanske detta, men också många andra tankar, har fått mig att sätta upp ett besök i Auschwitz-Birkenau på min “bucket list”. Och nu i veckan ska det bli av. Mats och jag åker till Krakow på tisdag kväll för detta. Och det känns viktigt.

    Jag hade velat säga till pappa: Vissa saker ska man se. Det är bara då man blir en riktig medmänniska.

    Och, så klart: Jag tittade ändå genom springan mellan hans fingrar, då i taxin, 1963.

    Andra bloggar om: , , ,

4 Responses so far.

  1. Maria skriver:

    Då önskar jag er en trevlig resa, även om besöket delvis blir omtumlande och mkt känslosamt. Krakow tyckte jag om, och A-B är en märklig upplevelse. Overklig och fruktansvärd på en och samma gång.

  2. Eva Nygren skriver:

    Tack Maria. Det känns rätt ängsligt. Men också, som sagt, viktigt. Vi hörs, kram

  3. Tack för ett starkt pappa- och barndomsporträtt! Att “se mellan fingrarna” är en viktig konst! Skämt åsido så är överbeskydd väldigt livsfientligt, och motsatsen, dess ofrånkomliga följeslagare, det hjälplösa utsättandet, än värre. I a f i mitt liv.

    • Eva Nygren skriver:

      Tobbe, så klokt sagt. Utsattheten är värre men att hitta en balans så att barnet känner sig beskyddat men också får bejakat sin lust att utforska är en svår balansgång för föräldrar. Ditt sätt att formulera dig påminner mig om en bok jag just läser, The Patrick Melrose Novels.