Bob tar priset

Kafka hade kunnat ta priset, Kafka, Kafka och Kafka. Linoleumtryck i upprepning.

När jag får veta att Bob Dylan fått Nobelpriset blir jag lite glad. Inte jätteglad. Lite glad.

Under många år undrade jag varför han inte fick det prestigefyllda priset. Varför kunde det litterära etablissemanget inte se hans storhet? En gång, för några decennier sedan, ville jag skriva en uppsats på universitetet om hans metaforer, de snillrika, men handledaren tyckte inte att Bob, var litterär nog. Det gjorde mig arg, för jag har alltid sett Bob Dylan som en stor poet. Lyssna och läs till exempel ”Tangled up in Blue”.

Trots det kände jag nu idag att jag var lite tveksam till valet. Kanske för att jag inte riktigt köpte Sara Danius motivering om att Dylan likt Sapfo och Homeros följer en litterär tradition som handlar om att framföra tonsatt text. Så tycker jag nog inte att det är.

Dylans storhet ligger i den enastående föreningen mellan musik och ord. Det är ett äktenskap med starka band, en nästan symbiotisk förening. Som musikkritikern Per Sinding-Larsen sa i Rapport igår, man kan inte till exempel bortse från fraseringen, den musikaliska tolkningen som Dylan, eller hans cover-ister, gör av texterna. De är en viktig del av det hela, en del som är lika viktig som ord och melodi. Det är komplext. Och i just detta komplexa samspel mellan ord, melodi och frasering, ligger hans storhet. Kanske skulle han ha ett annat pris, ett pris där även en sådan som Bellman eller Taube skulle platsa.

Jag har jobbat rätt intensivt under en period med att analysera Leonard Cohens lyrik. För mig är den mer textuell, mer självgående som text. I valet mellan dessa två som litterära pristagare hade jag kanske valt Leonard.

Trots detta, trots detta, gläder jag mig åt att Bob Dylan får årets Nobelpris i litteratur. För att det är annorlunda, överraskande, och roligt att man tänker brett. Och för att han är så förbannat bra. Detta märks både när han själv spelar sina låtar och i de många fina covers som gjorts. Här lägger jag in en favorit med Eddie Vedder. Han sjunger en av Dylans mest kända antikrigstexter med hjärta och smärta.

Eddie Vedder & Mike McCready | ”Masters Of War”, 1992 [HD] from Wes | Voices.FILM on Vimeo.

Relaterade bilder: