• Bob tar priset

    Posted on oktober 14, 2016 by in Konst och kultur
    kafka

    Kafka hade kunnat ta priset, Kafka, Kafka och Kafka. Linoleumtryck i upprepning.

    När jag får veta att Bob Dylan fått Nobelpriset blir jag lite glad. Inte jätteglad. Lite glad.

    Under många år undrade jag varför han inte fick det prestigefyllda priset. Varför kunde det litterära etablissemanget inte se hans storhet? En gång, för några decennier sedan, ville jag skriva en uppsats på universitetet om hans metaforer, de snillrika, men handledaren tyckte inte att Bob, var litterär nog. Det gjorde mig arg, för jag har alltid sett Bob Dylan som en stor poet. Lyssna och läs till exempel ”Tangled up in Blue”.

    Trots det kände jag nu idag att jag var lite tveksam till valet. Kanske för att jag inte riktigt köpte Sara Danius motivering om att Dylan likt Sapfo och Homeros följer en litterär tradition som handlar om att framföra tonsatt text. Så tycker jag nog inte att det är.

    Dylans storhet ligger i den enastående föreningen mellan musik och ord. Det är ett äktenskap med starka band, en nästan symbiotisk förening. Som musikkritikern Per Sinding-Larsen sa i Rapport igår, man kan inte till exempel bortse från fraseringen, den musikaliska tolkningen som Dylan, eller hans cover-ister, gör av texterna. De är en viktig del av det hela, en del som är lika viktig som ord och melodi. Det är komplext. Och i just detta komplexa samspel mellan ord, melodi och frasering, ligger hans storhet. Kanske skulle han ha ett annat pris, ett pris där även en sådan som Bellman eller Taube skulle platsa.

    Jag har jobbat rätt intensivt under en period med att analysera Leonard Cohens lyrik. För mig är den mer textuell, mer självgående som text. I valet mellan dessa två som litterära pristagare hade jag kanske valt Leonard.

    Trots detta, trots detta, gläder jag mig åt att Bob Dylan får årets Nobelpris i litteratur. För att det är annorlunda, överraskande, och roligt att man tänker brett. Och för att han är så förbannat bra. Detta märks både när han själv spelar sina låtar och i de många fina covers som gjorts. Här lägger jag in en favorit med Eddie Vedder. Han sjunger en av Dylans mest kända antikrigstexter med hjärta och smärta.

    Eddie Vedder & Mike McCready | ”Masters Of War”, 1992 [HD] from Wes | Voices.FILM on Vimeo.

     

    Relaterade bilder:

4 Responses so far.

  1. Agneta Croneld skriver:

    Å, Eva, jag önskar att min engelska vore bättre! Det är svårt att förstå djup och mystik, symboler osv när man måste sitta och slå upp många ord och inte är bekant med vedertagna uttryck. Du kan kanske samla en grupp som vill ha hjälp att analysera!? En lite studiecirkel… eller nåt!Jag blev glad även om jag själv hade trott på en afrikansk författare. Jag gillar också när man går lite utanför ramarna. Det har ju inte skadat någon tycker jag!

  2. Eva Nygren skriver:

    Du är så fin, Agneta, alltid rak och uppriktig. Ja, metaforer är ju alltid svårare på andra språk, fast jag vet inte om hans ordval är det knivigaste, det är nog metaforerna i sig, som jag menade (då när jag läste engelska) inte kan låsas upp utan måste så att säga avnjutas som de är utan tolkning. Man måste liksom bara bejaka orden. Men en sådan studiecirkel vore förstås väldigt rolig. Bra idé, ska fundera på det!

  3. Peter Ekwall skriver:

    Jag tycker lite synd om Dylan. Den slitna metaforen ”talande tystnad” har nog aldrig passat bättre än nu apropå kommentaren som aldrig kommer. Jag är på inga sätt en Dyalanolog, eller ens en Dylanman. Trots detta vill jag hävda att sången Day of locusts passar väl in på situationen: http://bobdylan.com/songs/day-locusts/

  4. Eva Nygren skriver:

    Peter, jag tror du har rätt. När jag vaknade imorse så tänkte jag på honom och att han kanske inte vill ha priset alls, att han inte tycker är ett pris för honom. Men jag mindes också hur han såg ut när han tog emot Polarpriset. För mig såg han ut som en riktigt blyg person ser ut i en av sina sociala mardrömssituationer. Vad är då inte Nobelmiddagen?