Nickelpojkarna

Romanen ”Nickelpojkarna” av Colson Whitehead ger en tung men viktig läsning. Boken har sin grund i det som 2012 började komma fram om en uppfostringsanstalt i Florida, The Dozier School. En grupp arkeologistudenter hittade över åttio gravar intill anstalten. Här låg elever som dött på den ökända anstalten. Slagits ihjäl, eller försökt rymma och dödats, eller på annat sätt mist sina liv i den vanskötta och sadistiskt ledda skolan.

Colson Whitehead, vars roman ”Den underjordiska järnvägen” gjorde starkt intryck på mig och många andra, har använt ett material som bygger på berättelser av de ungdomar som gick på skolan och på de arkeologiska fynden. I och med den dokumentära bakgrunden så blir det verkligen svårt att inte bli hårt drabbad av den här boken som fått i stort mycket fina recensioner.

Vi följer Elwood Curtis som uppfostras av sin mormor i Tallahasee i Florida. Han är vad jag skulle kalla en renhjärtad själ, han försöker vara till lags och inte ligga sin mormor till last. Han lyssnar på mormors skiva med inspelningar av Martin Luther Kings tal At Zion Hill: Lyssna på den mäktiga rösten.

Kings ord följer honom genom livet (lyssna i Youtube-klippet ovan på Martin Luther King när han talar om sin dotter som vill besöka nöjesfältet Fun Town som även Elwood vill gå till – men, det är bara för vita).

Inte minst i tanken använder Elwood sig av Kings ord för att han ska klara av att stå ut med den segregation och rasism som möter honom som svart pojke dagligen: Men tvivla icke på att vi kommer att nöta ned er med vår kapacitet att lida, och en dag kommer vi att vinna vår frihet. Så säger King. Då blir det säkert så, tänker Elwood, han tröstar sig med detta.

Den här inställningen till den vita medmänniskan har han med sig när han på grund av en olycklig omständighet hamnar på den beryktade anstalten, i boken kallad Nickel Academy. Här försöker han bibehålla sin mänsklighet, sin godhet, kan man säga, trots att han plågas, är rädd och oerhört ensam.

Vi följer Elwood Curtis och hans vänskap med Turner. Turner har en annan livssyn, ett annat sätt att utstå svårigheter men de här två finner varandra och blir på djupet vänner. I den mån det går i den råa och våldsamma miljö de befinner sig, i ett korrumperat system där elevernas mat säljs för att ledningen ska tjäna pengar och där skolan snabbt målas upp och pojkarna får för en gångs skull en ordentlig frukost – när det ska bli en inspektion av de som donerar pengar till skolan.

Visst låter det som Dickens 1800-tal? Det är det alltså inte. Colson Whitehead bygger sin bok på fakta. Den här skolan var öppen till 2011. Läs gärna mer om detta i bokens epilog eller på nätet, det är skrämmande läsning och säger mycket om hur integrerad den strukturella rasimen varit och är i USA.

Boken är hjärtskärande och ger en bild av den fruktansvärda plåga och förlust som dessa liv på skolan medför: ”Alla dessa förlorade genier – visst, inte alla var genier, Chickie Pete till exempel skulle aldrgg komma underfund med den speciella relativitetsteorin – men de hade förvägrats också den enkla glädjen i att vara vanlig.”

Skolan är stängd idag men de öden som man nu har fått kännedom om, via elevernas berättelser, de arkeologiska fynden och också genom Whiteheads roman som ger dem en annan sorts röst, får aldrig, aldrig glömmas. Och vi vet att även om just den här anstalten är stängd så är svarta fortsatt utsatta på alla möjliga sätt. Nu i dagarna inte minst genom att man i vissa stater gör det svårt för dem att rösta. Ja, ni vet.

Jag tycker ni ska läsa boken. Den är behagligt lagom lång, om jag får säga så, och gör mig förbannad, ledsen men också glad att det finns goda författare som har något viktigt att berätta.

Relaterade bilder: