• Braque och jag

    Posted on oktober 29, 2020 by in Konst och kultur

    Som flitiga läsare av Jahaja vet så håller jag på att skriva ner minnen från barndom och ungdom. Skrivandet i sig drar igång minnena, ger associationer och väldigt många tankar. Det är en spännande inre resa som passar bra nu när de andra resorna inte går att genomföra.

    Det främsta syftet med skrivandet är att bevara berättelser som kan vara roliga och kanske viktiga för tänkta läsare som är våra barn. Men det blir också ett sökande efter förklaring. Hur blev jag den jag är?

    Ett av det mer glädjefyllda spåren att komma in på är hur jag blev så intresserad av färg och konst. Mammas sömnad inspirerade, hennes rätt okonventionella förhållningssätt till färg likaså.

    Något som känns viktigt i min historieteckning, som jag vill kalla den, är mötet med BraqueGuggenheim-museet i New York.

    År 1963 reste mina föräldrar och min bror och jag till USA. Det var stort, kolossalt stort att göra denna långa resa. Min far hade en syster i landet som han ville besöka, och det fanns också annan släkt där.

    Under den här vistelsen som varade i två månader, vilket satte djupa spår i min kunskap i engelska och många, många andra spår, så besökte vi bland annat New York. Min far var intresserad av konst och ett besök på det då rätt nya muséet på Manhattan, ritat av Frank Lloyd Wright, var ett givet val.

    Man går runt i muséet i en uppåtgående spiral (eller neråt om man så vill), med målningar på väggarna. Där gick vi, far och jag.

    På väggarna hängde många kända konstnärer. Jag fastnade för en målning av Braque, blev stående framför den. Jag var 11 år, hade sett en del konst men nog aldrig en kubist. Jag frågade pappa hur han hade tänkt, konstnären. Min far var rätt pedagogiskt lagd i vissa stunder. Detta var en. Han fick mig att förstå hur kubisterna försökt frigöra sig från det rent avbildande och jag fick förståelse i den stunden för hur vid och fri den konstnärliga känslan kan vara.

    Jag minns det här som ett stort ögonblick. Jag tror att jag kände mig just stor. Det var som att jag steg in i en värld som var bekväm och tillgänglig för mig. Och den har varit det sedan dess.

    Den sommaren när jag fyllde år, fick jag en bok om Braque, min första konstbok som numera är en smal sak i den rätt omfattande konstbokskollektionen jag har. När jag ser inskriptionen minns jag hur stolt jag var över att ha fått komma in i konstens värld, Braques och de andras.

    Och så blev den också min!

One Response so far.

  1. Åh, vilket fint minne! Tack!