• Pesach

    Posted on mars 27, 2021 by in Konst och kultur
    Här lämnar judarna Egypten, målat av Jacques Tissot

    Ni som läser Jahaja regelbundet vet att jag kommer från en judisk bakgrund och familj. Som barn i Malmö var jag med om att fira de stora judiska helgerna och besökte då synagogan med min familj.

    Favorithelgen var Pesach, den helg som firar att judarna slapp undan slaveriet i Egypten. I år börjar helgen ikväll, och den pågår till nästa söndag. Under den här dryga veckan äter man, om man firar helgen, bara det osyrade brödet matzah. Detta som påminnelse om den situation som rådde för judarna som lämnade Egypten i all hast:

    Ur Andra Mosebok 12:17-18: Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd.

    Så i många religiösa judiska hem städar man före Pesach undan allt som inte är osyrat, alla andra brödrester ska bort för att det ska vara ett riktigt Pesachhem.

    Under helgens första kväll läste vi i Haggadan, den bok som berättar om det judiska uttåget ur Egypten. Det finns också många fina sånger i den här boken och jag tyckte mycket om att fira Pesach, en glad helg med en massa god mat. Gefilte fish, gehackte leber var några av mammas paradrätter, vanliga i den judiska matkulturen.

    Det var delvis ärligt talat också något plågsamt över att vara judiskt barn i min Malmötillvaro. Det var jobbigt att vara i synagogan, långa haranger på hebreiska (all liturgi var i Malmö på hebreiska) och så satt jag med mamma uppe på kvinnoläktaren (män och kvinnor satt åtskilt). Pappa och mina bröder var där nere bland männen och på något sätt verkade det roligare. Att gå i synagogan var inge kul.

    Men att fira helgerna hemma, som Pesach, det var något jag gillade mycket. Det var god stämning, det var liiiite jobbigt att läsa långa Haggadan men det var härligt med sångerna och så fanns det ett parti i boken som den yngste skulle läsa och det blev jag, när jag så småningom klarade av det: Ma nishtana. Fyra frågor som berör Pesachfirandet, och detta skulle jag läsa och sjunga på hebreiska! Lite av ett svårt test till en början men jag lärde mig och kan det i varje fall delvis fortfarande.

    Som vuxen har jag också firat helgerna i min mors och hennes mans hem, tillsammans med Mats och våra barn. Men när det hemmet upplöstes så tog jag inte över taktpinnen. Jag gjorde nog några försök men det blev inte så mycket av det och jag skyller bara mig själv, i den mån jag känner behov av skuldbeläggning.

    De senaste åren har jag börjat sörja detta lite grand. Kanske har det att göra med att jag blivit farmor och mormor och gärna vill att barnbarnen ska få en hum om det judiska arvet.

    Kanske som jag känna glädjen i att fira och bevara de traditioner som gett mig en del av min judiska identitet som sitter i än idag, trots att jag inte har någon judisk taktpinne i handen.

    Så jag skriver ett meddelande till mina barn: “Ska vi fira Pesach tillsammans nästa år?”

    Post-corona ska det ju hända så mycket kul, så mycket kul!