Paradiset

Abdulrazak Gurnah, årets Nobelpristagare, har skrivit en bok, ”Paradiset” där det paradisiska är mycket avlägset. Yusuf blir som 12-åring hämtad av farbror Aziz i sitt fattiga hem på Östafrikas kust för att aldrig mer återvända. Pappan är skyldig Aziz som inte alls är Yusufs farbror pengar och sonen lämnas bort för att betala skulden med sitt arbete.

Han får först bo hos Aziz och arbeta i en liten butik intill hans hem. Vid den finns en trädgård som i boken kommer att stå för det efterlängtade och onåbara. Yusuf längtar in dit men den är inte för honom, han bör inte gå in där, säger Khalil som är den som tar hand om honom.

Efterhand får han följa med ”farbror” Aziz på en handelsresa in i mörkrets hjärta, ett mörkt och primitivt Afrika. Det är skrämmande. Farligt. Vi får Yusufs perspektiv men det är ett underligt ett, då hans reaktioner är återhållna. Kanske därför drömmer han hemska drömmar, om otäcka hundar som återkommer om och om igen och de här drömmarna uttrycker eventuellt den ångest han känner inför det han ser men inte kan ge uttryck för.

Det talas om de tyskar som finns i landet (man får tänka sig att det är i Tanzania boken utspelar sig före första världskrigets utbrott) och inte minst i slutet av boken får vi en förståelse av att det är de som är makthavarna i landet. Då får vi också se Yusuf återvända till den paradis-lika trädgården, något som fint sluter bokens handling.

Boken var bitvis rätt svår att läsa för mig. Bäst var den när jag kände att jag fick kontakt med Yusuf men det var något i gestaltningen som ibland kändes undflyende – kanske det var meningen?

Det är en bok som har fått nästan genomgående goda recensioner, så kanske var jag en inte tillräckligt vaken läsare.

Trots detta rekommenderar jag en läsning! Det ÄR roligt att vara bekant med nobelpristagarna i litteratur mer än till namnet. Och min bekantskap med författare från den afrikanska kontinenten är minst sagt begränsad. Detsamma gäller kanske några av er?

Nu är det faktiskt ingen bok som väntar för dagen. Dock kom det in ett kul tips från en före detta kollega, ”Torsdagsmordklubben” av Richard Osman. Den handlar om gamla människor som löser mordgåtor. Ser man intervjun med honom och Jessika så blir man sugen: Det blev en reservation på biblioteket – mina bokhyllor bågnar!

Relaterade bilder: