Frihet och löfte i två väldigt bra böcker

Lea Ypis självbiografiska ”Freedom Coming of Age at the End of History” och Damon Galguts ”The Promise” (båda finns på svenska) är två böcker som det varit en stor upplevelse att läsa. Jag rekommenderar dem båda med emfas. 

Ypis bok om uppväxten i Albanien är både en bok om tiden före kommunismens fall och tiden därefter, och också en bok om att vara barn och ung. Båda spåren är intressanta och väldigt engagerande i den här romanen, skriven under pandemin. Se gärna intervjun med henne i Babel, 14 minuter in i programmet!

Vi följer Lea under hennes första skolår med den idealiserade läraren Nora som Lea alltid kan komma till när föräldrarna ger henne undanglidande svar på frågor (varför får vi veta längre fram i boken). Om Nora: ”She always gave clear, unambiguous answers”. Och Lea trivs i den här världen där svaren är enkla. Hemma får hon ofta svar på frågor kring familjens historia som inte alltid är begripliga för henne. Hon får höra ordet ”biography” som förklaring på familjens bakgrund, att allting hänger ihop med personernas biografi. Begreppet är oklart för henne, men det blir ett ord som hon använder sig av för att försöka förstå oklarheterna kring hennes familjs bakgrund. Det ska dröja fram till kommunismens fall innan hennes föräldrar berättar om deras historia. 

Lea Ypis bok är rolig, jag skrattar ofta. Hon  berättar om hur en coca-cola-burk kan vara något av det mest attraktiva man kan äga – västs påverkan på Albanien har blivit stark som i alla kommunistiska länder vid det här laget. Över huvud taget har Ypi en humoristisk röst som väldigt härlig och befriande, trots allvarliga ämnen i boken.

Det stora skiftet i Lea Ypis liv är när föräldrarna berättar om sin familjs sanning: ”They said that my country had been an open-air prison for half a century” och ”That when my family spoke of the graduation of relatives, what they really meant was their recent release from prison.” 

Det är förstås en chock för Lea men också något som gör att hon kan förstå det hon undrat över. Den här beskrivningen, av hur den unga Lea förstår sin familj så att säga bakåt i tiden och vad det gör med henne, är väldigt fint och gripande beskrivet. Hon säger: ”I learned the truth when it was no longer dangerous”. 

Om friheten, som boken handlar om i hög grad, säger hon ” When freedom finally arrived, it was like a dish served frozen. We chewed little, swallowed fast and remained hungry.” Det var ingen enkel förändring, som i så många tidigare kommunistiska länder, ersattes det auktoritära systemet med kaos till en början. Frihet?

Det känns inte orimligt att här jämföra med nästa bok, Damon Galguts ”The Promise”, en bok jag läste inspirerad av den intervju jag hörde med författaren i ett annat avsnitt av Babel. Boken handlar om en vit sydafrikansk familj som följs från före apartheidtiden till den omvälvande förändringen när Nelson Mandela blev president och apartheid avskaffades.

Som titeln anger handlar boken om ett löfte, ett löfte som den 13-åriga Amor hört sin far avge till hennes mor på hennes dödsbädd. Det här löftet går som en röd tråd genom boken som handlar om familjens roll, syskonskap, om tystnad och om löften vi ger och löften vi sviker, i det personliga och i det nationella. Det är en makalöst intressant historia, så intressant berättad. Se den fina intervjun, ungefär fyra minuter in, med Galgut här.

Galgut låter olika röster föra ordet men det är ändå aldrig svårt att följa med. Han bjuder också in oss läsare att delta i regin, som när vi besöker Amor, en av huvudpersonerna, i hennes hem i Cape Town: ”She has a cat curled up on her lap. No,she doesn’t, there is no cat. But allow her a couple of plants at least.” Den här tekniken drar in mig i berättelsen, gör mig delaktig. 

Amor, Anton och Astrid är de tre barnen i familjen Swart. Salome, en svart kvinna, har tagit hand om barn och familj sedan de var små och fått bo på farmen. Det är till henne löftet är riktat. Detta sker alltså när den yngsta, Amor, är 13 år. Mamman dör inte långt därefter. Amor får i början av begravningsceremonin väldiga kramper i underlivet. Hon får sin första menstruation när mamman just har dött. Detta blir en stark bild av den ensamhet vi känner runt Amor. 

Boken handlar om detta löftet, och det handlar om de tre dysfunktionella och ensamma syskonen. Men också om det som händer i Sydafrika på 90-talet (samtidigt som det händer saker i Albanien). Den stora förändringen syns överallt: När fadern ligger på sjukhus, ser Anton, alltid med en cynisk blick, ” … a black man in the next bed, bandaged up like a mummy. Verwoerd would be spinning in his grave …”. Verwoerd var ju den som anses ha skapat och drivit apartheid under sina många år som premiärminister. 

Det är en sorglig bok, de är sorgliga gestalter nästan alla. Men Amor med sin vänlighet, sitt lyssnande och sin hederlighet, lyfter berättelsen när den känns tung. Jag tycker faktiskt det här är en underbar bok. 

Jag har lärt mig en hel del om två skilda länder via de här två böckerna. Dessutom har jag läst lätt, känt mig så väldigt involverad i båda böckernas världar, att jag känner mig som en lyckligt skit. Tack Ypi och Galgut!

Relaterade bilder: