”Austerlitz” av W G Sebald

Austerlitz, sa den här bilden till mig!

Det är längesedan jag blev så gripen av en bok. 

Boken, ”Austerlitz”, kom till mig via en rekommendation. Eftersom boken i svensk översättning inte finns att köpa vare sig ny eller begagnad blev den läst på engelska. Första gången, alltså (se föregående bloggpost)!  Men via bibliotekets fjärrlån från Umeå har jag nu också läst boken i svensk översättning.

Vad handlar denna roman med mycket faktainslag då om? Austerlitz, bokens huvudperson, har vuxit upp i Wales. När han är 15 år får han veta att det kyliga och stränga par han vuxit upp hos är hans fosterföräldrar. Han har 1939 kommit med en så kallad kindertransport från Prag, knappt fem år gammal. Boken beskriver hur hans förträngda minnen av den tidiga barndomen plågar honom i livet och hur han med stor psykisk smärta försöker hitta något som kan vara hans verkliga bakgrund. Han får så småningom veta att hans mamma har blivit transporterad till Theresienstadt, sedan vidare till dödsläger, faderns öde förblir okänt. 

Men det är det liksom kringgående som gör denna roman så stark. Austerlitz som är arkitekturhistoriker möter i bokens början berättaren, bokens jag, på järnvägsstationen i Antwerpen. Där sitter Austerlitz i vänthallen med sin ryggsäck. Han ger berättaren en lektion kring just den byggnaden, och det är långa meningar, sällan punkt, inflikat finns foton som ger det hela en autentisk eller faktisk känsla. Sakta i läsandet förstår vi att det ska komma något annat, något som vi får veta sent, just så som det varit Austerlitz, efter att vi varit på avvägar i olika byggnader, fort, palats, bland djur, ja allt beskrivs detaljerat. 

Men det kommer. När Austerlitz sitter på en annan järnvägsstation, Liverpool Street Station, iakttar han dem omkring honom. En liten gosse som sitter ensam. ”Hade det inte varit för den lilla ryggsäcken han höll omfamnad i knät så tror jag inte att jag känt igen honom, sade Austerlitz. Men nu känner jag igen honom, tack vare ryggsäcken, och kom för första gången så långt tillbaka jag kunde minnas ihåg mig själv i samma ögonblick som jag begrep att det måste ha varit till denna väntsal jag hade anlänt när jag kom till England för över ett halvsekel sedan.”

Så småningom tar han sig till Prag och träffar en kvinna som passade honom som barn, Vēra. Hon berättar att de när han var liten brukade gå till hennes faster som hade en handskaffär. ”Och jag kommer ihåg, berättade Vēra, sade Austerlitz, att det var av faster Otȳlie som du vid tre och ett halvt års ålder lärde dig räkna, på en rad små svartglänsande malakitknappar som var fastsydda på en halvlång sammetshandske du var särskilt förtjust i …” 

Det är vackert. Berättelsen förs framåt i lager, vi har beskrivningar av byggnader, djur, en jag fastnar för är en från Nocturamat i Antwerpen där han beskriver djurens ögon: ”Om de i Nocturamat inhysta djuren minns jag annars bara att några av dem hade påfallande stora ögon och den där oavvänt forskande blicken som man finner hos vissa målare och filosofer vilka medelst rent åskådande och rent tänkande försöker genomtränga det mörker som omger oss.”

Dessa lager blir mer och mer något som man förstår döljer de undantryckta minnena. Austerlitz längtan efter att finna minnen, finna sitt förfllutna, är oerhört sorglig och ger mig, och andra läsare jag talat med, en starkt emotionellt laddad läsning. 

Boken kom ut 2001 samtidigt på tyska, Sebalds förstaspråk, och på engelska. På svenska kom den 2003. Den har tyvärr inte tryckts upp igen här trots att den finns i denna ambitiösa översättning av Ulrika Wallenström av en svår text. Det handlar om arkitekturterminologi, fåglar och blommor. Långa meningar med syftningar som du ska ha god koll på.

Eftersom boken har intresserat mig så djupt med dess melankoliska stämning och psykologiska underströmmar har jag förstås googlat fram olika texter och recensioner. En recension av en biografi om Sebald är intressant läsning, inte minst då vi får en förståelse kring Sebalds egen personliga relation till nazismen. Också hur han använde sig av material och berättelser han tog del av. Det kan du också läsa om i den engelskspråkiga wikipediatexten som är min första länk i den här bloggposten. 

Texter med kopplingar till psykoanalys och romanen ”Austerlitz” finns det många av, vilket är begripligt med tanke på hur de undantryckta minnena plågar Jaques Austerlitz. Över huvud taget kan du googla och googla, läsa och läsa KRING denna bok. 

Men bättre är att läsa den här säregna berättelsen i sig. Har du god kunskap i tyska är det en given variant att läsa den på det språk som är originalet. Annars tackar jag för vårt fantastiska bibliotekssystem som gjorde det möjligt för mig att läsa ”Austerlitz”, två dagar efter jag beställde, på modersmålet mitt. 

Förresten! Jag har fyllt på i MÅLAT!

Relaterade bilder: