Ros och ris

En bra bok är norske Per Pettersons Ut och stjäla hästar. Så tyckte även The New York Times som valde den till en av 2007 års bästa böcker (då den kom i engelsk översättning). Jag ser på omslaget att Håkan Nesser tror att den kan bli en blivande klassiker. Det vet jag inte om jag tror, men däremot har den har vissa likheter med Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Nesser.

Ut och stjäla hästar handlar om Trond och hans relation till sin far, framför allt. Det är en idealiserande relation, in for a disappointment. Det är bara att den besvikelsen tar inte Trond itu med. Jag tycker inte det är dåligt, jag tycker att det höjer bokens trovärdighet. Vi är duktiga på att skydda minnet av dem vi älskar.

Per Petterson har ett oerhört sinne för detaljer och hans skildringar av naturen, skogen, hästarna, är sinnligt och mycket vackert gjorda. Barndomsnostalgi, kan man säga, på bästa sätt.

Fast som berättelse kan jag trots det jag sagt ovan känna, att den är lite ofärdig – för många lösa ändar som jag undrar över. Var är mamman, systerns roll i det hela? Hans hustrur. Men en läsvärd bok är det trots allt.

Ja, när man ligger nedbäddad med elakt virus som jag gör nu så får man ta till alla medel för att underhålla sig. Trots att jag var så sur på första delen av August så tyckte jag ändå att det kändes spännande att via datorn ta mig möjligheten att se del 2. Kanske delvis bättre spelad, jag tycker att  Linda Zilliacus som Siri von Essen, Jacob Eklund som Olle Montanus och den alltid så begåvat och känsligt spelande Stina Ekblad som Siris mor, gör goda rollprestationer. Jonas Karlsson är fortsatt stel som en pinne.

Men det värsta är dock kulisserna! En kuliss av Stockholm stad på 1870-talet som ser så oerhört kuliss-ig ut att man undrar om den senaste tekniken inom film alls har kommit till Sverige. Allra värst är slutscenen där August och Siri står framför en balustrad och bakom det ett Stockholm i kulissform och ta mig fasen om det inte ser nästan EXAKT ut som när Lady och Lufsen, efter sin middag med köttbullar och spaghetti, drar iväg till parken och tittar ut över staden. Den slutscenen, på den tudelade serien om August Strindberg, är något av det absolut B-igaste som jag har sett! Farligt nära julkalkon skriver Daniel Sandström in sin recension före jul. Så kan man också säga!

Andra bloggar om: Per Petterson Ut och stjäla hästar, August tv-serie, litteratur

Relaterade bilder: