-
Spoilern
Posted on juni 5, 2012 by Eva Nygren in Konst och kulturIgår kväll gjorde jag något dumt. Jag skrev ”Bra att Peggy slutade!” i en statusuppdatering i Facebook. Kvällen före hade 11 avsnittet av 13 i den senaste säsongen av Mad Men gått på teve.
Jag tänkte inte mig för, och folk som ännu inte sett avsnittet blev besvikna när jag avslöjade denna häpnadsväckande utveckling i serien. I varje fall häpnadsväckande om man som jag sett de flesta avsnitten i denna välgjorda serie. I varje fall om man som jag har Peggy som en av favoritkaraktärerna.
Såsom i en teve. Lunds domkyrka sedd från nya vackra Domkyrkoforum.
Nåväl. Idag har jag grunnat mycket över gårkvällens klumpighet. Är det så att jag inte kan koden, Facebookkoden eller någon annan kod? Är jag en medelålders kodlös, aningslös Facebookanvändare som riskerar att äventyra mina kontakters upplevelse av denna populära serie?
Jag kom på en förklaring. Jag kom på att jag (ju) tillhör generationen som vuxit upp med att sänt teveprogram är sänt. När det gått på teve så har det gått. Eventuellt med en repris kl 1 på natten någon dag senare när alla utom de mest olyckliga sover.
Teorin höll tills jag kom på att jag sett avsnittet på kanal 9 play dagen efter. Hmm.
Nä, jag har ingen god ursäkt för den spoilern. Jag kunde radera uppdateringen från Facebook med Peggy-avslöjandet. Men hur radera det från Dans och Mickes hjärnor, eller någon annan som inte ville veta detta nu.
I-landsproblem? I-landsproblem.
Andra bloggar om: Mad Men, Peggy Olsen, i-landsproblem, spoiler
Relaterade bilder:
Det är väl det som är tjusningen med berättelserna i livet. Dramaturgin hamnar hela tiden på efterkälken, och så kanske det alltid är beroende varifrån hen iakttar.
Sedan det självklara: Peggy har alltid varit utanför och ”tittat in”.
Och för mig, det bästa av allt, jag har femte säsongen att se fram emot, kanske redan i sommar.
Spännande kommentar. Det första du skriver förstår jag med viss svårighet. Men jag förstår det. Kan man inte säga att livet kommer först, sedan dramaturgin? Att dramaturgin är tolkningen av livet? Eller missförstår jag dig?
Och sedan det du skriver om Peggy gör mig så glad. Jag förstår bättre varför jag tycker så mycket om henne och ger mig också en förståelse av varför jag gillar serien, trots att jag ett tag tyckte den mest var yta. Peggy, men också Dons fru som jag inte nu minns namnet på och Joan, är ju alla kämpande kvinnor. Det är anmärkningsvärt så mycket mer sympati beskrivningarna av kvinnorna innehåller. Don, jag tycker han är rätt tunn, Pete är ju äckel personifierad. Sterling gillar jag men han är ju också rätt ruthless. Men intressant.
Ja, så tänkte jag. Livet skapar dramaturgier.
Jo. Männen manifesterar och bevakar medan kvinnorna utvecklas. Symptomatiskt är väl att Don inte är ikapp med sig själv utan jagas av sitt förflutna alt förtränger det. Han går runt den heta gröten när Peggy och Joan käkar – och bränner sig.
Ja gör man inte störrefel än så är allt bra!