• Min kamp 3 med mera

    Posted on juni 17, 2012 by in Konst och kultur

    Boken är obligatorisk läsning för alla kritiker som ondgjorde sig över narcissismen och känsloutbrotten i ”Min kamp 2”. Så skriver Jens Liljestrand i sin recension av “Min kamp 3” som jag just nu läser. Han har rätt: Jag retade upp mig över just det Liljestrand pekar på i andra delen av Knausgårds verk. Nu är jag mycket glad att jag trots allt kommit att läsa del 3.

    Det känns som ett både välsignat och skakande tillstånd att vara i, att vara i Knausgårds tredje roman i sviten. Välsignat för att det är så oerhört bra – bitvis är det så lysande att jag känner en särdeles respekt som jag gjort för mycket få böcker. Och översättningen är strålande, ja helt omärklig.

    Bilden har väntat på att användas. Någon har skruvat fast detta gångjärn i asfaltvägen som går genom vår by. Låst.

    Bokens inledande sidor sätter standarden för Knausgårds typiska stil, flödande, detaljrik, målande och trots detta utan krumbukter. Det fortsätter så och romanen skildrar den i början sjuårige Karl Oves relation till en tyrannisk och oberäknelig far å ena sidan, och å andra sidan samma gosses utforskande av andra värden och världar. Det är underbart, det senare. Det förra, berättelsen om fadern och sonen, skrämmande och plågsam.

    Jag är själv uppvuxen med en sträng och oberäknelig far som jag lärde mig “hantera” genom att ständigt vara på min vakt. Jag utvecklade en stor kapacitet för att känna av stämningar.

    Knausgårds pappa är inte bara tyrannisk och oberäknelig (ibland kan han plötsligt vara glad och det är nästan lika skrämmande), han är också extremt känslig för alla förändringar och noterar varje sak som sonen gör som avviker från det vanliga. Barnet får hela tiden manövrera i tillvaron för att undvika faderns vrede. Han utvecklar en väldig känslighet på många olika områden.

    I recensionen i DN citeras Knausgård bok så här vad gäller modern: “Han frågar sig varför han minns så lite av sin mor, och konstaterar att det bästa en förälder kan hoppas på är likgiltighet, att bli tagen för given.” Dystert. Men kanske det kan bli så när den andre föräldern är så totalt dominerande.

    I veckan har jag haft en diskussion kring manlighet med några vänner i Facebook. Det handlade då om Niklas Orrenius artikel i Expressen där journalisten resonerade kring de pennalistiska lekarna i landslaget. Jag lyssnade också idag på programmet Konflikt i P1. Gäster är Ingemar Gens, debattör och föreläsare i jämställdhetsfrågor och författare till boken Myten om det motsatta könet det maskulina samhällets undergång och Niclas Järvklo, idéhistoriker som forskar kring maskulinitet vid Stockholms universitet. Också Kristian Lundberg, författaren, intervjuas och i stort är programmet mycket intressant.

    Mina tankar går, när jag på promenad mot Torna Hällestad lyssnar på radioprogrammet  i iPhonen, till Knausgård. I diskussionen tangeras förklaringsmodeller till manligt våld men det är en komplex fråga och jag tycker inte att man i programmet heller lyckas hitta en enkel förklaring.

    Men jag tänker på Karl Ove Knausgård. Han uppfostras i rädsla. Fadern bestraffar honom både fysiskt och med indragande av veckopeng eller rätt att gå ut och leka. Framför allt fostras han i skam, men också i att våld är ett språk, ett sätt att uttrycka sig.

    Jag återkommer när boken är utläst. Nu gläder jag mig, och fasar lite, varje gång jag sitter med den. Sådär 240 sidor till i denna tredje del av sex.

    Andra bloggar om: , , , , , , ,