Och så lägger jag den åt sidan. Min kamp 5. Sådär 3 000 sidor Knausgård har jag läst, och jo, jag tycker att det är stort, ett stort verk. I dubbel bemärkelse. Nina Björk formulerar det väl, det hans böcker ger. Och vill du läsa min syn på den senast lästa boken så gå hit.
Regnet faller. Mörkret tätnar. Det finns något gott med detta: Bokläsningen ges mycket tid. Och nu har vi en fyra-fem månader med goda förutsättningar …
Andra bloggar om: Karl Ove Knausgård, Min kamp 5, Min kamp, rödkål
Tack för det du skriver och tipset om Nina Björks recension!
Jag följer numera Knausgård på avstånd och via ombud. Läste Ettan och detta var nå’t helt nytt och oerhört. Omöjligt att värja sig, att inte dras med, omöjligt att stiga av fast obehaget tilltog.
Jag känner igen mig och även det jag inte känner igen blir jag (som Nina skriver). Och ibland dryper långtråkigheten, ledan, den egna instängdheten över sidorna. Som om jag inte hade nog av min egen.
Och så fick det bli. Jag började på Tvåan. Inspirerad av dej. Sögs in igen. Men sen fick det vara nog. Varför stiga in i detta elände igen? Jag har genomlevt det i mitt eget liv en gång och sen gång på gång på gång i massor av terapisammanhang. Det räcker nu. Och jag nöjer mej med att ta del av andras upplevelser i mötet med K.
Har du gått i terapi? (Dina bilder är väl i sig en djup och omskakande terapi)
Tack för din mycket intressanta kommentar. Jag känner också igen mig. Hur vill jag inte exakt gå in på men det är så. Av tvåan blev jag extremt provocerad eftersom den var så gnällig och hans syn på kvinnor ibland hemsk. Men nu förstår jag ju att han gör ett inifrån sig själv ärligt porträtt och jag tycker att det är stort. Jag kan inte se det på annat sätt. Din reaktion, Nina B:s reaktion, min reaktion, att man sugs in, är ett bevis på detta. Visst har jag gått i terapi. Och bilderna hjälper mig i hög grad. Också därför förstår jag Knausgård.