-
SETT & LÄST kommentar.
Posted on februari 6, 2007 by Eva Nygren in ResorRelaterade bilder:
© 2021 jahaja.se | design av Ola
Läste din recension av Austers Brooklyn Follies. Blev sugen på att läsa den. Jag har inte läst något av honom sen jag knegade mig igenom new york-trilogin för kanske fem år sen. men han har väl inte heller fått så bra kritik för de senare böckerna? New York-trilogin tyckte jag var bra men tung att läsa – kanske tog jag den på för stort allvar? Auster kan nog vara typen man tar på för stort allvar. Det verkade handla om så djupa frågor hela tiden men kanske är det som du säger, att han är en Berättare, att han använder betydelsebärande namn bara för att leka (Lucy förresten, det är väl oxå ljusrelaterat). Berättare mer än förkunnare. Hur som helst fick det dig att tänka på novellen bakom filmen Smoke. Vet inte om du är medveten om att Paul Auster skrivit manus till den filmen?
Det allra roligaste i Squid and the Whale är familjefaderns tendens att alltid kommentera allt som han tycker har någon form av kulturellt värde med:
”It´s dense. Very dense.”
Men man undrar hur föräldrarna, regissörens föräldrar, känner sig när de ser filmen. Pappan speciellt. Han får mest smockor.
Hej, Eftersom du gillade Paul Auster’s bok och själv håller på med konst så kan du kolla upp Pauls fru, Siri Hustvedt. ”Vad jag älskade” som hon skrivit finns i pocket nu i en affär nära dig. Jag håller just på att läsa den. Fin blog, Julia tipsade mig.
Hej Theresa, kul att du tittar på min sida! Jag har läst Siri Hustvedts bok. Den var väldigt fängslande på många vis och också obehaglig. Du vet kanske att paret Auster-Hustvedt har haft stora problem med sitt eget barn? Man tar den inspiration som livet ger, eller hur gör man i filmvärlden?
Vågar jag verkligen skriva här? Och dessutom uttala mig om en uppmärksammad svensk debutfilm? Jag trodde att bara Björk och Claire Danes (och möjligtvis Emily Watson) kunde få mig att smyggråta framför den vita duken. Men den udda vänskapen mellan Holger och David (hoppas jag hade rätt med namnen, svårt att hitta info om skådisarna) så som den skildrats i filmen rörde mig verkligen. (se http://www.dsv.su.se/~mich-sha/ om du vill, under 24 september)
Ja, filmen är förstås ”Farväl Falkenberg” av Jesper Ganslandt. Silly me…
Det låter härligt. En stor bioupplevelse är något av det bästa som finns. Nästa vecka ska vi gå och se ”Efter bröllopet” med Filmomatgänget (lärare på skolan). Kul att du skrev i forumet Michael!
Kul att läsa din recension av Att återvända. Inger och jag ska gå och se den på torsdag. Återser att se om vi tycker likadant om filmen.
Ska bli kul att se vad du tycker Margareta!
Hm, jag läste just din recension av Efter bröllopet. Irriationen du känner kände jag också delvis. Men jag försökte undvika att bli alltför cynisk när jag såg den.
Ja, filmen är manipulativ med sina extrema närbilder och varma ljussättning i samtalsscener, sin enorma kontrast mellan indiens färg och danmarks strama linjer (och visst är denna kontrast en på gränsen till löjeväckande metod att försöka få med ett slags världsmedvetet perspektiv bland alla närbilder). Och ja, Bier väljer verkligen att gestalta de mest känslosamma situationer man kan tänka sig. Ok, det är ett melodram. Men samtidigt gjorde filmen mig just väldigt känslomässigt berörd. Jag var INNE i filmen. Det är inte så ofta det händer egentligen! Biers filmer är hjärta mer än hjärna, kanske, men det är väl egentligen t ex moodysons oxå och varför inte? Bara det görs med ett varmt hjärta, och det tycker jag verkligen man känner med Bier.
jamen nu sa du ju allt jag skulle säga Adam!!!!
Vad glad jag blev av att se recensionen av Drömfakulteten! En liten utriven bild på Sara Stridsberg sitter bredvid min ateljeplats sen ett par månader. Det är häftigt att hennes blick ger mig så mycket glädje och energi i arbetet. Stridsberg har inte uppmärksammat enbart Solanas med en bok och en pjäs: sin debut ägnade hon åt den svenska Sally Bauer som 1939 blev första skandinav att simma över engelska kanalen. Stridsberg skriver uppenbarligen om kvinnor som drabbats/välsignats med en sugande drivkraft i kroppen. Det är enormt inspirerande läsning. Och av andra orsaker även sorglig läsning självklart.
Jag är inte beredd att hålla med dig Eva om att modern i Drömfakulteten skildras för mjukt, jag tycker att hon är fullkomligt förfärlig!! Självisk, korkad, barnslig, totalinkompetent…Telefonsamtalet på slutet, där modern bara kan prata om att Marilyn just dött, tycker jag visar på totalt ointresse för dottern. Det är ju en annan form av oförlåtlighet än styvfaderns utnyttjande – att inte vara där!
Jag planerar att hälsa på min kompis i Stockholm i december…då ska vi gå och se pjäsen också!!
Hej Sarisen. Jag tycker inte att modern skildras för mjukt, jag skriver att hon skildras som ett omedvetet offer. Hon är rätt äcklig som sådant. Men I get your point. Kanske menar jag att Stridsberg inte tydligt nog markerar att hon inte är ett offer (som jag nog tycker att hon visas upp som), omedveten om vilka konsekvenser hennes gärningar, eller o-gärningar, orsakar. Jag tycker att man inte bara bör ta fasta på männens illdåd, utan även vissa kvinnors, här mamma Solanas, tendens att gömma sig bakom sin passivitet. Typ.
Babel är nog den film som gripit mig mest under året (och jag har sett ganska mycket). Den starkaste känslan jag hade när jag lämnade Royal, Astoria, var hur starkt skillnaden mellan det omänskliga och mänskliga framträdde. För mig fanns det mycket mera liv och glädje i det karga Marockanska landskapet än i Tokyos storstadsdjungel eller i Mexiko än i den amerikanska staden. Männsikorna som betraktades som farliga vildar och terrorister av amerikanska turister visade upp mycket mera värme, kärlek och empati än besökarna. Bröllopsfesten i Mexiko sattes i skarp kontrast mot gränsvaktsbehandlingen vid gränsen. Kritiken mot västvärlden och den kommersiella andelen av Japan var bitsk och otvetydig.
En annan reflektion handlar den klassiska tanken ”om inte … så hade inte…”. Fjärilseffekten brukar man visst också kalla liknande fenomen. På det sättet vävdes historierna skickligt samman. Om inte en japan på besök i Marocko skänkt bort sitt gamla jaktgevär så…. vilket så småningom mnnar ut i att en stackars mexikansk kvinna blir utvisad på livstid från USA. Det är små små händelser som kan vara livsavgörande för många människor. Så bräcklig är vår tillvaro.
Jo, skildringen av den unga japanska tonåringen var stark och gripande. Kanske tog den oss för att vi såväl kunde känna igen oss i den, i rädslan att inte vara älskad, att inte duga. Pappans känsla av att inte räcka till trots sin starka kärlek och dotterns rädsla att inte vara älskad kom mig mycket nära.
Slutligen vill jag också framhäva det otroliga bildskapandet i filmen. Inte minst gäller det skildringen från Marocko. Det torra vindpinande fattiga landskapet kom mig så nära. Det kändes nästan som att jag var där. Hur kan man överleva i detta landskap som knappt kan ge bete till fåren? /Bosse
Nu har jag hört så mycket lyriskt om Babel att jag måste gå o se den. Kul att läsa både evas och bosses texter om filmen. Johannes i min klass sa att det var en av de mest gripande filmer han sett. Jag har sett såväl 21 grams som Amores Perros och de lovar också gott.
Babel verkar ju jättespännande, måste gå och se den i alla fall. Trots brad pitt. För det är faktiskt lite problematiskt, när jag såg affischen till filmen på bussen avfärdade jag den genast som action-thriller á la hollywood, bara för att brad pitt var med. ”Jamen då kan det ju inte va en bra film liksom.”
Var nyss o såg ”Little miss Sunshine”, se den!! Så himla bra o fin, bästa jag sett sen ”Me, you and everyone we know”. Jag är lite svag för ”hej-jag-är-lite-smart-filmer” som fredrik strage kallar dem 🙂 indiemusik, litteraturskämt o mysfaktor. Jag tycker inte man ska vara rädd för mysfaktorer, jag menar ”Little miss sunshine” gjorde min novemberdag helt endorfinstinn på slutet! Kritikerna var lyriska eller ljumma, vissa jämförde den med ”squid and the whale”. Lilla fröken Solsken var bättre än den dock!
Låter spännande med Little Miss Sunshine – den vill jag se!
Så såg vi då Babel till slut och jag är mäkta imponerad. Mest är jag glad över skildringen av den japanska flickan Cheiko eftersom jag för första gången sett en film som inte betonar det ”konstiga” japanska samhället, istället blir det en ”lost in translation”-situation INOM det japanska samhället i och med Cheikos dövstumhet. Hennes situation går att återfinna i alla samhällen. Babel fördjupar vår relation till det japanska samhället genom att tränga in i det, i motsats till Lost in translation som mest ställer ”oss” mot ”dem” i lustiga situationer, som när Bill Murray inte får plats under duschmunstyckets högsta läge…
Och så såg jag ”Valerie Solanas ska bli president i USA”, scenversionen av Stridsbergs Drömfakulteten, på Dramaaaten i Stockholm strax innan jul…vilken upplevelse! Otroligt bra gestaltning av huvudrollen av Ingela Olsson. Det var spännande att sitta så nära, känna skådespelarnas röster vibrera i kroppen, deras styrka och uthållighet på scen. Samtidigt kändes det konstigt att se pjäsen i just den här lokalen, som fullkomligt svämmade över av hufvudstadens allra mest välekiperade, självgoda, övertäta medborgare. (Om man som välartad akademikerflicka får lov att låtsas bedriva lite klasskamp o vara lite skönt elak.) Vad gör den pjäsen där? Ok, Stridsberg har blivit erkänd och det är jag jätteglad över. Men tänk så många flickor, och pojkar också för den delen, som verkligen behöver den här pjäsen för sitt självförtroendes skull, de kommer knappast att sätta sin fot på dramaten. Hoppet står väl till teaterutflykter med skolan då. Eller rättare sagt stod, eftersom ”Valerie…” visades för sista gången innan jul. Nä, dramaten som institution var en skräckblandat förtjusande upplevelse. Men vicken pjäs!
Jag såg Stranger than fiction” igår och lämnade Kino med ett stort leende på mina läppar. Så skönt att se en man lämna sina bojor och börja leva. Tänk att man ska behöva möta döden för det! Härligt också att se all den charm, underfundighet och de speciella egenheter de olika karaktärerna hade och som de visade upp genom briljant skådespel från många håll. Mina drömmar om att stå på en scen med en Fendergitarr och spela rock fick mig att njuta extra mycket av den förlösande sekvensen då huvudpersonen äntligen ”släppte loss” med en liten stillsam rocklåt.
Fast det var egentligen inte för att kommentera filmen som jag började skriva. Jag vill följa upp vårt samtal i fikarummet idag med ett tips om en annan film som jag ännu inte sett men som jag hoppas kunna se och som en nära väns dotter blev så gripen av. Jag kunde inte komma på namnet i fikarummet men filmen heter ”the Prestige” med bl.a. Christian Bale, Hugh Jackman, Michael Caine, David Bowie och Scarlett Johansson. Den utspelar sig i London i slutet av 1800-talet och handlar om rivaliteten mellan två magiker. Den har fått skiftande recensioner men en lyrisk sådan återfinns på
http://www.tellusfilm.com/recension.php?id=85001361&vote=
/Bosse
Departed och Internat Affairs ja, Du vill inte jämföra filmerna, skriver du. Jag kan dessvärre inte låta bli att göra det. Visst är Scorsese en skicklig hantverkare och visst finns det en mängd symboliker insprängda i filmen för de som söker sådana. De flesta ser nog emellertid filmen som en otroligt spännande, tät och finurlig historia och den har ju inte Scorsese som upphovsman. Det som störde mig var primärt två saker och åtminstone en av dem hade jag sluppit om jag inte sett Internal Affairs. Att Scorsese, liksom så många andra amerikanska filmmakare har ett stort behov av att ”blodifiera” alla actionfilmer, är sorgligt. När en man skjuts i Departed sprutar och skvätter illrött blod lång väg och färgar omkringliggande väggar ilsket röda. Sådana scener väckte t.o.m. jubel i salongen när jag såg filmen. I Internal Affairs kan man se en prick i pannan på offret som enda tecken på att han blivit skjuten. Den andra ”detaljen” som medförde en avgörande skillnad var att Scorsese var tvungen att lägga till en rollfigur för att kunna få ett amerikanskt slut på filmen. Jag undrade hela filmen varför han fanns och fick förklaringen i sista scenen. Eftersom jag inte vill avslöja för mycket, kan jag bara konstatera att filmer inte får sluta omoraliskt i en amerikansk produktion. Det är en brist.
Jo, filmen var skickligt klippt och innehöll en mängd fina rollprestationer men jag önskar att jag inte hade sett förlagan först. Den tilltalade mig betydligt mer och på något sätt förstörde Departed minnena av den. Förmodligen hade jag uppskattat Scorsese mer om jag inte sett Internal Affairs, inte minst för den sinnrikt konstruerade historien som inte kan hålla spänningen uppe när man från början tror sig veta hur den kommer att sluta. /Bosse
Bosse! Kul att du har sett filmen och också Infernal Affairs. Jag håller med dig om blodigheten. Den störde mig i filmen men jag måste säga att jag tycker inte att det egentligen så att blodet i sig gör filmen mer våldsam. Man kan ju också säga att det är mer adekvat med blodet. Om man skjuts genom huvudet blir det nog rätt blodigt. Och då kan man säga att man i Infernal Affairs försökar göra dödandet mer rumsrent – publiken ska slippa se allt hemska och bara se ett ”rent” dödande.
Slutredigeringen jämfört med ursprungsfilmen har jag inte mycket att säga om för jag upplevde inte det som ett moraliserande slut. Hela filmen är helt orealistisk, det finns inget moraliserande slut i världen så kan få mig att tycka att detta är en film med en moral. Jag kan inte lämna biografen efter jag har sett The Departed och tänka, nåja, det var våldsamt men åtminstone skipades någon sorts rättvisa. Hela filmen handlar ju om en rutten värld moraliskt sett.
Nej, som sagt, när jag tänker på filmen så ser jag mest de intressanta bilderna. Jack Nicholsons blick mot slutet, in i det sista så förtappad och djävulsk. Den sorglige diCaprio och hans sorg och ensamhet. Gud så isolerad han är. Ja, jag tycker att filmen är så himla bra i sig så av det skälet jämför jag inte den med förlagan.
Äntligen söndag och tid att fördjupa sig. Intressant att läsa om din upplevelse av Everyman. Särskilt dessa rader tycker jag var bra formulerat, och precis så som jag också känner:
”Nej, styrkan i denna korta roman ligger inte i att ge en läsaren en sensmoral att ta till sig. Nej, styrkan finner vi snarare i de nakna, så skönt formulerade tankar som kommer till den åldrande mannen.”
Och nu har jag läst om Notes on a Scandal och tycker också här mycket som du. Själv läste jag boken först, och den var riktigt bra, mycket mer nyanserad och finstämd. Har bloggat om både boken och filmen, här:
http://spectatia.blogspot.com/search/label/Zoe%20Heller
Om du inte redan har läst det, förstås. 🙂
Hej Spectatia! Kul att du har läst mina recensioner. Jag har precis nu börjat läsa Östergrens ”Orkanpartyt”. Valde mellan den och ”Exit Ghost” men det blev den förra. Mycket intressant och välskriven och jag får säga, såsom läsande en himlans massa litteratur på engelska, att det är häftigt att läsa en riktigt bra bok på ens förstaspråk.
Läste din recension av Östergrens Orkanpartyt och blev intresserad. Orsaken är att den delar upplägg med Cormac McCarthys The Road i flera avseenden: båda är utopiska framtidsbilder (fast MacCarthys är värre), huvudpersonerna är far och son, språket förädlar dystopin, det slutar ändå väl, och så finns där en mytisk överbyggnad fast mindre uttalad hos McCarthy. Har du sett eller läst No Country for Old Men så har du redan ett grepp om McCarthys illusionslösa värld. Men The Road tycker jag mest liknar Hemingways Den gamle och havet som på sin tid blev kallad ”Hemingway när han skrev för Nobelpriset”.
Jag har inte läst McCarthy alls. Någon sa på jobbet i måndags att det var typiskt en sådan bok som jag skulle rekommendera eller läsa. Din kommentar gör mig mer intresserad.
Det här med far och son är något intressant i sig – har du tänkt på hur ofta just den relationen nu kommer upp i både film och litteratur? Det är något i detta som kanske du förstår eller har koll på bättre än jag. Jag har alla möjliga tankar kring detta. För mig som kvinna känns det skönt att läsa om denna relation, mycket för att jag själv har avstånd till den, i motsats till gestaltning av mor-dotter-relationer.
Vad gäller No Country for Old Men så har jag sett den. Den gick mig mer eller mindre spårlöst förbi. Det var som att lyssna på grekiska för mig. Det blev mer eller mindre ingen kommunikation alls. Illusionslöst, ja. Och?
Ska läsa in mig lite på McCarthy och se om jag vågar mig på honom. Är just nu så desillusionerad vad gäller romankonsten efter att ha läst två kräkmedel till romaner att jag känner att det ska vara något riktigt bra om jag ska återfå lusten (tack och lov läser vi i skolans bokklubb, Bokpolen, som jag arrangerar för elever och personal, just nu Mästaren och Margarita. I den kan man hitta sin läslust!)