När jag hamnade på Folkmusikens dag av misstag

– Vi åker till Kulturen och går på utställningen om romer, Mats.

– Ja!

Sagt och gjort. Vi parkerar på det vanliga halvförbjudna stället (hemligt av det skälet) och tågar in på Kulturen. När vi ska betala för oss två och en ask violpastiller (nostalgifaktorn gör sig gällande) vill man ha 255 kronor av oss. Va? Jag baxnar. Är det sant? Ja, 120 kronor per person på sommaren. Resten kan ni räkna ut. Alltså vad pastillerna kostar.

Violpastillerna smakar inte viol. Utställningen om romer tog slut för två veckor sedan. Vad göra? Vi går och tittar på silverutställning, jag lite motvilligt. Jag är GRYMT konservativ på vissa sätt. Silverutställning är säkert inte kul, tänker jag, har aldrig varit. Men när jag gått runt en stund bland Lars Håkanssons ting så blir jag verkligen glatt överraskad. Det är faktiskt sinnligt som det står i infon om hans grejer. Silvret blir liksom lite mer än det där kalla som det ofta blir när supersilversmeder ska excellera. Se på denna tissempel:

Jahaja. Och sedan är det alltså då Folkmusikens dag på Kulturen, denna härligt gråmulna pingstdag. Och minsann, ännu en fördom kommer på skam idag. I och för sig (har ni försökt översätta det uttrycket till engelska? Nähä. För det är svårt) så har jag nog länge gillat svensk folkmusik av den mer molliga sorten så att få höra duktiga musikanter spela är härligt.

Men sedan uppmanar Musiksmedjan som spelar (det är banjo, klarinett, dragspel och blockflöjt, rätt oortodoxt, skulle jag tro) folk att dansa. Jahaja! Det är musik för folket! Kan det vara kul att dansa till det?

Upp hoppar ett gäng folkdräktsklädda i mycket olika åldrar och fysisk kondition och tar över dansgolvet. Det är vackert, vackert! Jag, vi njuter! Och de som dansar, de njuter, det syns.

En söndag i Lund. Och som vanligt, när något fint evenemang äger rum i den här stan, så är typ bara 20 procent av platserna i auditoriet upptagna. Det är märkligt, var är alla? Inte på Kulturen i alla fall.

Relaterade bilder: