Motsatsvärld

Jag svänger in med bilen på parkeringen vid Skryllegården, ett ställe mellan byarna Södra Sandby  byn Dalby, där jag bor. Här finns det gym, slingor för joggare och promenerare och annat sånt vi använder oss av som vill bli rastade, hålla oss i trim och må bra. Solen skiner över Skrylleskogen och jag ser andra som likt mig, avslutar veckan med ett träningspass. De är många i min ålder, har förmodligen ungefär samma inkomst, bor i hus, radhus eller lägenheter som är i gott skick (inte som dem i Rosengård, fruktansvärt!). Medelklassliv.

Min plånbok ligger lös på sätet bredvid mig där jag sitter på parkeringen i den sena vårvintersolen och jag funderar på om jag ska gömma plånkan i bilen medan jag är inne på gymet. Nä, vadå? Här finns inga tjyvar.

Helt plötsligt kommer musikslingan från The Wire (Way Down in the Hole med Tom Waits) in i min skalle och jag ser den världen för mig. Jag ser någon som bryter sig in i en bil, snabbt och lätt och blir full i skratt över den motsatsvärld som The Wire är i förhållande till den värld jag lever i. Jag lämnar plånboken på sätet och går in. När jag kommer ut finns den kvar.

Det är ett bevis på seriens psykologiska trovärdighet och förmåga att gestalta sanna mänskliga porträtt att jag, trots att jag lever ett liv i en värld som är så helt skild från de människors vilka porträtteras i serien, trots detta kan känna både identifikation emellanåt, och starkt intresse. Och känna med människorna! De är nämligen lika komplexa som  människorna i mitt medelklassliv, mina medtränande på gymet.

En helt annan värld, en annan sorts antivärld, är den som Förlovningen representerar. Här har vi sagornas värld, en sorts eskapistisk saga som dessutom är mer farlig än vad man vid en snabb och rätt vanlig analys kan tycka, om man håller med Per Svensson i Sydsvenskan i hans mycket genomtänkta läsvärda analys och jag citerar en bit ur den välskrivna texten från igår, sista februari:

Monarkin är i dag formellt maktlös, politiskt avlövad. Det förra seklets nonaggressionspakt mellan kungahuset och kanslihuset har spelat ut sin roll. Det betyder dock inte att kungen och hans hov saknar reell makt. I vissa avseenden har kungahusets möjligheter att utöva inflytande snarast ökat. Den samtida monarkins maktbas är intimsfären. Dess allierade är massmedierna. De makthavare dagens Victoria leende tvingas ta emot kommer inte från arbetarekommunerna utan från tidningarna och tv-kanalerna. De kungligas huvuduppgift är att iscensätta familjeliv. Redan där utövar de avsevärd makt. Den makt som ligger i ideal- och normbildning. 

Ja, ibland får man till det i pressen. Per Svensson skriver mycket bra. Fast jag saknar den tid när det fanns alternativ till Sydsvenskan i Skåne, tidningar med samma bredd (för vi har ett antal lokala tidningar i Skåne, om än krympande) men med andra skribenter och andra sätt att vinkla saker och ting. I mer än ett ljus blir tillvaron mer nyanserad och då också, faktiskt, mer begriplig. Som Skryllegården mot Baltimore i The Wire. Typ.

Andra bloggar om: Per Svensson, Sydsvenskan, The Wire, Baltimore, Skryllegården, Rosengård

Relaterade bilder: