Att röra sig

Det är morgon och jag går sömnigt ner för våra vitmålade trappor. Något rör sig över trappstegen. Det är ett litet djur med långa spröt. En silverfisk som elegant tar sig fram, snabbt, med de långa redskapen främst som liksom anger riktning och styr kroppen.
När jag kommer in på toaletten känner jag en rörelse, något levande flyttar sig snabbt över golvet. En annan silverfisk.

Akvarell. Rörelse framåt. Löp linan ut, heter denna.

De finns här, de finns där. De finns till och med innanför taklampan i köket visar det sig.

Jag har inhämtat tips från flera vänner på facebook. Fällorna var värdelösa. Hett vatten i avloppen är det som har mest effekt, viss effekt i varje fall en tid.

Det är något med de här djuren som berör mig så illa. De är förmodligen mycket primitiva (fast jag läser mig till att de är 300 miljoner år som art!!), jag menar primitiva jämfört med mig då, och alla mina medmänniskor. Vi är ju så förbaskat komplexa. Vi kan ju till exempel hålla på med sådana där komplext förfärliga skeenden som konflikten i Syrien som är det i världen som berör mig mest illa just nu.

Trots att silverfiskarna inte utgör något hot tycker jag att de är väldigt obehagliga. Är det något sexuellt? Är jag rädd för min vagina? Min icke-penis? Min pappas fiskespö? Eller att han inte hade något?

Anä, nu är jag mycket tramsig. Jag, om någon, ska inte tramsa kring psykologi som trots allt varit mitt huvudsakliga tankesystem i många år.

Fast jag kan tänka annat än psykologiskt. Idag lästa jag till exempel att man hittat fotspår efter en hel familj från för 800 000 år sedan. Detta bevisar att det alltså fanns människor i norra Europa mycket tidigare än man har trott. Det är häftigt att tänka sig.

Dessa människor var dessutom långa! De vuxna var ungefär 175 långa och hade 42, 43 i  skostorlek. Så står det i den brittiska artikeln jag läser.

Jag vet inte, ofta känner jag mig dum. Ofylld med kunskap. Jag frågar till exempel Mats vid frukostbordet: ”Du som läser tidningen i sin helhet och inte bara delvis som jag, som hakar upp mig på en liten bild av fotspår från England från 800 000 år sedan, du som läser allt, förklara för mig vad som pågår i Syrien. Vad håller de på med?”

Faktum är att Mats inte heller förstår så mycket mer än jag och jag går till wikipedia och hittar rätt bra stoff där.

Eller så är jag kanske sunt skeptisk? För jag kan också känna mig dum när jag funderar över om det verkligen STÄMMER det där med fotspåren. Jag menar, hur fasen vet de att de är 800 000 år gamla? Och hur vet du hur långa dessa människor var? De kan väl ha haft ovanligt stora fötter? Haft 42 i skor (haha, skor! På den tiden!! Löjligt!!) och varit 140 centimeter. Jag menar, who knows?

En sak vet jag dock. Att silverfiskar kan gå i trappor. Att de är långa, alldeles för långa. Att de är alldeles för många. Och att jag önskar att de bara försvann.

Andra bloggar om: silverfiskar, fotspår Norwich, skepsis, röra sig, Syrien

Relaterade bilder: