• Återträffen

    Posted on januari 30, 2014 by in Konst och kultur

    Filmen Återträffen av Anna Odell lämnar mig lätt uttråkad och aningen förbryllad. Också provocerad. Vad vill hon säga?

    IMG_0161

    Ni känner förstås alla till filmen som har prisats av många. Jag går till bian relativt förutsättningslöst. Kanske inte helt, om sanningen ska fram. Jag har nog en lurande antipati mot Odell efter hennes konstprojekt om psykvården som jag fann hänsynslöst och insiktslöst i sin förlängning kring vad det är att vara riktigt farligt psyksjuk och utan chans till vård. Som många hemlösa, missbrukare, med flera.

    Så: Kanske var jag negativt laddad. Men jag tror inte bara att det handlar om det. Filmen HANDLAR ju om en situation där en tidigare mobbad konfronterar sina före detta mobbare. Det görs i filmen i någon sorts metametaform som i sig retar mig. Om hon vill göra en film om mobbning, om att göra upp med sina mobbare, varför gestaltar hon inte bara ett sådant möte? Nu blir det lite “ville göra det, men också en konstifik film”. Platt. Fall. Tycker. Jag.

    Kanske handlar det också om att jag tycker att hon själv är en rätt kass skådis. Jag blir inte alls övertygad av hennes egen performance, vare sig i den film hon gör om det tänkte mötet, eller hennes möten efter filminspelningen med ursprungsmobbarna. Hon känns inte övertygande. Anna Odell som skådis, nej.

    Vissa andra spelar bättre. Filmen är nog välgjord på somliga sätt. Mitt Kinobiosällskap och ständige sek- nej, ständige make Mats menar (hoho, alliterationen!!) att det är SVÅRT att göra en film om ens mobbningsupplevelser eftersom de är så traumatiska. Han menar att det är svårt för Anna som varit med om detta. Tror jag. Han är så mycket mindre kategorisk och antipatiskt.

    Men trots det. Jag gillade inte filmen. Den stannade inte.

    Själv var jag på en återträff för tio år sedan. Då var det tio år sedan vi slutade gymnasiet. En tjej kom inte, enligt arrangörerna för att, citat, “de var de djävligaste åren i mitt liv, jag vill inte träffa någon som såg mig då”.

    Själv kände jag mig ensam under gymnasieåren. Pappa hade dött sommaren efter jag gick ut ettan. Jag bodde med mamma ett år till. Men hon vill bort till en annan stad och jag tillbringade sista året i gymnasiet i lägenhet i Malmö. Kände mig rätt övergiven.

    På återträffen sa den tjej jag mindes som den coolaste i min klass på S:t Petri: “Eva, jag tyckte alltid du var så jäkla tuff. Alltid ute på kvällarna och så gick du hem och duschade på lunchen i din lilla lägenhet. Och alla killarna gillade dig”

    Så vi ljög för varandra. Så lite vi visste om varandra. Så subjektiva minnen är.

    Kanske delvis på grund av detta, dessa upplevelser, känns Anna Odells angrepp på mobbarna som väldigt, väldigt ego och perspektivlösa. Läs gärna Lena Andersson i DN med besläktade tankegångar, kanske mer akademiskt uttryckta. Tack Tobbe för det tipset.

    Den filmen vill jag inte se om.
    Andra bloggar om: , ,

     

7 Responses so far.

  1. Tobbe skriver:

    Oj, det var hårda ord om en film som verkligen berörde mig på ett bra och positivt sätt.
    Ego och perspektivlöst??
    Anna framställer sig knappast som “Guds bästa barn” här och nu. Och de övriga i klassen får fram sitt perspektiv på både då och nu. De har haft fullt upp med sitt eget, då och nu. Det blir t ex underbart roligt när en i klassen, spelad av en skådespelare, på ett café får se skådespelaren som spelar honom i del 1 av filmen. Och är helt uppfylld av hur det är för honom att nu vara filmstjärna!! Ja, vi lever verkligen i våra bubblor, men Anna har verkligen försökt bryta sig ur sin och bearbeta sitt förflutna. Gensvaret från de övriga berörda blev väl så där. Men hon växte och kom vidare, hittade vänner och kamrater.
    Jag tänker också på filmen Hallåhallå (underbar!) där en kvinna också tar bladet från munnen. Gensvaret blir inte det hon hoppats. Men hon har trätt fram, vuxit och kan gå vidare.
    Åh, vad jag känner igen din ensamhet från gymnasieåren. Jag stod där på järnvägsbron och förstod först 20 år senare att jag provade möjligheten att ta mitt liv. Sen tog min pappa sitt liv och på nåt sätt tog han ett kors från mig. Vågade ta sin smärta på allvar och öppnade (på sikt) en annan dörr/utväg för mig. Den dörren som jag tycker att även Anna funnit. Men nån skådespelerska är hon inte och det behövs inte när hon ska vara sig själv, vilket i o f sig är en utmaning framför en filmkamera. Men visst är det märkligt att hon blev nominerad till Guldbagge för bästa skådespelerska…

  2. Eva Nygren skriver:

    Hej Tobbe, ja, då tycker vi olika igen. Filmen tog inte alls tag i mig och jag tror faktiskt att det var hennes egen svaga, svala, närvaro som gjorde det. Det kändes inte trovärdigt. Och det jag menar med perspektiv är att vi minns ju så subjektivt. Jag tycker nog inte att man kan ge sig på folk så utan att kolla av om ens egna minnen är helt färgade av ens smärtsamma upplevelse då. Vad jag ville säga med min berättelse om vår återträff var att jag, som kände mig så ensam, upplevdes som så tuff. Jag behandlades därefter och hade också därför få kvinnliga vänner under de åren. Killarna blev min räddning, på gott och ont.

    • Tobbe skriver:

      Det skulle vara kul och givande att prata om allt detta irl. Finns så många trådar att nysta i att vi kan skriva spaltkilometer om det.
      Jag drar ii en tråd: Vad tänker du om hon som inte kom till er återträff?

  3. Eva Nygren skriver:

    Ja, det kanske inte är omöjligt. Fredag 14 februari kommer jag till Umeå vid 12.30. Kanske kan vi ses en stund på eftermiddagen då? I så fall gärna rätt tidigt.

    Jag tänker kring den flickan, Eva hette även hon, förstås att hon är en Anna. Hon har min sympati. Och också att genom att inte komma till vår återträff så får hon ju aldrig möjlighet att läka eller förstå utan fortsätter att känna att det var en hemsk tid.

    MEN, det är inte det som stör mig med Annas sätt att hantera det förflutna, att hon vill bearbeta och bemöta. Utan sättet. Vad jag menar är att Anna ser inte att hennes minnen är subjektiva. Att hon bara ser sin egen bild av då-et som sanningen. Bland hennes klasskamrater kan det ha funnits sådana som min klasskamrat (hon som hade en sådan annorlunda bild av mig än hur jag upplevde mig själv) som såg henne som tuff och tålig. Hon kanske var bra på att dölja sina känslor. Hon kanske spelade rollen som jag nog också gjorde.

  4. Jonas skriver:

    Men hallå, vi andra som ville höra fortsättningen på resonemanget då?!!
    Och Pilgatan, i vilken stad 😉

  5. Eva Nygren skriver:

    Kom dit nästa fredag, Jonas, vemever du är! Det är i Umeå. Jag är hon med en röd ros på slaget. Anä.