Jag är jude

Att se den andra

I veckan sändes Uppdrag granskning där man gjort ett program om antisemitismen i Malmö, ett program som mycket lägligt visas efter händelserna i Paris. Det som visas är skrämmande. Men det är också sanningen.

Sanningen är den, och jag har skrivit om detta förut, att positionerna har flyttats fram. Det är svårare att komma ut som jude idag i Sverige än det var decennierna i slutet av förra seklet. Att bära en Davidsstjärna då var ett sätt att markera tro eller tillhörighet. Idag är det också ett sätt att utsätta sig för en risk. Tro mig, jag har känt det själv.

I programmet var nog inte de hjärntvättade unga männens koppling mellan judar och Israel och deras tal om att alla judar borde ha gått åt under Hitlers tid, det som gjorde mig mest upprörd. Nej, det var snarare den enorma flathet som polisen Thomas Bull, ansvarig för hatbrott i Malmö uppvisar (läs gärna Expressens artikel, den säger allt om hans attityd), och även rektorn på skolan med en judisk lärare som intervjuas i programmet. De uppvisade båda en handlingsförlamning vilken i sin förlängning legitimerar antisemitismen som visats på gator och torg, och i lärarens fall, på arbetsplatsen. Har ni inte sett programmet så gör det.

Själv utsattes jag för ett antisemitiskt påhopp av en elev på vår skola för ett tiotal år sedan. Skolchefen tog i mycket hög grad detta på allvar och sa direkt till mig att om jag inte ville träffa eleven i fråga igen så skulle jag slippa. Så blev det. Det var en mycket god hjälp för mig att min rädsla togs på allvar.

Jag läser just nu Modianos ”Dora Bruder”. Kan den mannen skriva eller kan den mannen skriva. Det går djupt i mig när han i sin text svänger med mig in på sidospår, till gator i Paris, med en lästråd som ibland känns märkligt oklar, men som ändå efter hand får mig med på resan. Dora Bruders judiska föräldrar har flyttat till Paris bland annat på grund av förhållandena för judar i deras hemstäder, Budapest och Wien. De flyttar då till en stad som idag är farlig för judar.

Det skiftar men det består. Idag är Berlin en bra stad för judar, många israeler flyttar dit, speciellt unga. Vem kunde tro att det skulle bli så? Och Paris, frihetens och broderskapets vagga, har blivit farlig, många judar lämnar stan.

Jag har ingen judisk tro. Men ingen jävel ska ta ifrån mig rätten att öppet deklarera, på det sätt jag vill, att jag tillhör den judiska gruppen. Jag är jude.

Relaterade bilder: