• En värdig vinnare, Patrick Modiano

    Posted on januari 25, 2015 by in Konst och kultur

    Nu så här i elfte timmen av min lärargärning kanske jag kan spilla ut lite hemligheter kring den. En sådan är, att höjdarstunder i yrket har varit när man lyckas få eleverna att se ett författarskaps storhet.DSC_3964

    Fråga mig inte varifrån bilden kommer. Jag minns inte. Jag vet bara att fotot grep mig djupt. Jag vill gärna att flickan inte faller i glömska.

    Vi läste “Berg som vita elefanter”, en klassiker som jag jobbat med många gånger. Hemingways korta novell illustrerar kraftfullt hans isbergsteknik, eller ger prov på undertext i dess mest eleganta form. Efter att ha förberett eleverna på vad stilen medför för läsaren, de luckor som de måste fylla i själva, tog vi oss an texten. En sådan succé det blev. Det kom spontana kommentarer om hur bra den var, novellen, och många intelligenta och intressanta tankar vädrades. Jag sa, han var en värdig vinnare, Hemingway. De vaskade fram en stor författare år 1954.

    Och det gjorde man också 2014, 60 år senare. Än har jag inte läst mer än två böcker, men “Lilla smycket” och nu senast “Dora Bruder”, gör mig övertygad om att man också i förra årets vaskande hittat guld. Patrick Modiano är verkligen en värdig vinnare.

    Dora Bruder går rakt in i hjärtat. Läs gärna den här recensionen för i den formuleras liknande tankar som mina egna kring Modianos författande.

    Modiano har hittat en notis i en tidning från årets sista dag år 1941 om en försvunnen flicka. Föräldrarna, invandrade judar i Paris, söker efter sin dotter. Notisen väcker hans intresse och han börjar gräva in Doras historia och försöker skapa förståelse kring vad som kan ha hänt henne.

    I jakten på detta, i detta sökande som beskrivs med Modianos trevande stil, där han använder sig av hus och gator, dokument och egna minnen, inte minst av fadern som var svartabörshaj under andra världskriget och som under alla krigsåren lyckades dölja sin judiska identitet, i detta forskande försöker han hålla kvar det förgångna, försöker han rädda Dora Bruder undan glömskan.

    Det är hisnande, det är oerhört sorgligt och ger mig ett dokument över den fasansfulla förintelsen som är inget annat likt. Jag kan citera brottstycken, kanske ni förstår min känsla då: Det finns fyra månader under 1941 kring vilka Modiano inte kan hitta några ledtrådar om Dora Bruder. “Till denna dag har jag inte funnit minsta spår, inte ett enda vittne som har kunnat upplysa mig om hennes fyra månader av frånvaro, som alltså för oss förblir en vit fläck i hennes liv.”

    Och det är detta som är Modianos angelägenhet, att försöka se till att minska glömskan. Om Doras föräldrar: “Det här är människor som inte lämnar många spår efter sig. Nästan anonyma. De skiljer knappast ut sig från vissa gator i Paris, vissa landskap i förorten, där jag av en slump har upptäckt att de bodde. Det man vet om dem kan ofta sammanfattas i en enkel adress. Och denna topografiska precision står i kontrast till det man aldrig kommer  att få veta om deras liv – denna vita fläck, detta block av okänt och tystnad.”

    Fläckar, ödsliga fläckar av glömska. Hur kan det få vara så? Vem ska minnas dem alla? Modiano försöker.

    Något av det som griper mig mest i boken är det material som Modiano vaskar fram kring Dora Bruders korta tid i kvinnofängelset Tourelles, innan hon skickas vidare till ett första läger, före Auschwitz. Här är några kvinnor som Dora möter. Bland annat en Josette Delimal. Om hennes säger en annan fånge, Claudette, att hon “hade haft ett hårt liv före kriget och inte samlat den energi som man kan hämta ur lyckliga minnen.”

    Ja, vilken energi skulle behövas för att uthärda dessa grymheter och skändningar, om man alls fick leva.

    Också den här boken, liksom “Lilla smycket”, är en kort historia, knappt 120 spatiösa sidor. Och jag tackar honom, det är inte ett ord för mycket! Nej, det är fåordigt, det är luckor, även om de inte är Hemingways. Nej, det är snarare luckor i texten för läsaren att hämta andan i den ansträngning det innebär att läsa en bok som går så smärtsamt rakt in i hjärtat.

    Kring att inte glömma.

    Andra bloggar om: , , , , ,

One Response so far.

  1. Tobbe skriver:

    När det gäller “hans främsta kvalitet: att fucka upp den kronologiska och konventionella tidskonstruktionen så att det svindlar i skallarna på oss” är han ju före och i sin tid. Det är högsta mode numera, särskilt i film och jag tror det var Pulp Fiction, 1994, som i a f fick det att svindla till oförglömligt i min skalle.
    Ju mer jag förmår Nua (tack för ordet!) så både faller minnena i bakgrunden och blir mer färgstarka, när jag väljer att lyfta fram
    dem, som tröst eller tidsfördriv. När de nu inte jagar mig i natten…