Jag och min eltandborste

Min far var tandläkare. En gång kom han hem med några röda tabletter som min bror och jag skulle suga på när vi hade borstat tänderna. De visade precis hur dåligt vi hade borstat tänderna, i varje fall jag – några tag över framtänderna, så var jag klar. Resten av tandraderna var röda av de avslöjande pillren som visade var det fanns plack kvar. Det var en skammens stund (tror ni mig inte? Var och en har sin egen skam. Jag återkommer i frågan).

Kanske därför har jag sedan dess nitiskt borstat mina tänder i minst tre minuter vid varje tillfälle och min tandläkare berömmer mig för mina renborstade tänder. När jag sist var där diskuterade för jag vet inte vilken gång i ordningen, huruvida eltandborstar verkligen var bättre än de vanliga manuella. Min tandläkare sedan många år sa, att hon liksom jag, tyckt att de vanliga strömlösa gnuggborstarna var helt good enough men att hon nu faktiskt insett att eltandborsten tar bättre.

Så önskade jag mig och fick en eltandborste. Jag borstar och borstar men känner mig aldrig ren med den här varianten. Vad är det med mig? Varför är alla andra så förtjusta och speciellt proffsen? På apoteket hörde jag häromdagen en småbarnspappa prisa eltandborsten som han köpt till sin dotter som nu äntligen har rena tänder.  

Krig i min mun: Vem ska segra? De onda eller den snälla dinosaurien?

Leksaksdinosaurie på foto av Mika Korhonen i tidningen Aluma 

Nej, jag vet inte, kanske blev jag förstörd den gången pappa pregade in röda pillan i min mun. Blev tvingad till ett långt liv hänvisad till tungt arbete som jag själv kontrollerar med manuell tandborste, när ALLA andra kör in den elektriska i gapet och låter den göra jobbet. Suck. Nåja, varför inte. Jag är maskinkonservativ, har inte, har heller aldrig haft, diskmaskin. Kör manuellt. Eller Manuel. Mats menar jag.

Andra bloggar om: Eltandborstar, tandläkare, Mika Korhonen, Aluma, skam

Relaterade bilder: