Capitalism. A Love Story

Var förresten och såg Michael Moores senaste, Capitalism. A Love Story, häromdagen med Matofilm, på jobbets månatliga bio med mat före filmen. Anka, alltid anka på Halong. Helst nummer 56. Ja, du får själv gå dit och beställa om du vill veta hur den smakar.

Jag tyckte det kunde vara kul att välja (det är liksom jag som är Matofilmdrivkraften) något om kapitalism så här i kommersialismens värsta tid. Det var verkligen en tankeväckande film, lite lång, men ofta mycket rolig och med en många kängor åt det superkapitalistiska systemet i USA. Alla med intresse för USA på något vis, även landets historia, rekommenderas att se filmen. Johan Croneman som skriver för DN gillar den, i The Guardian kan man läsa en utmärkt och också positiv recension, medan Svenskans recensent bara ger den 2.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=pM05kR4pM5A&hl=sv_SE&fs=1&]

Filmen är ojämn och bitvis kan det vara svårt att veta var mannen Moore är på väg. Men han slår med knytnävarna, hårt mot kapitalismens fulaste uttryck i sitt hemland, som han i slutscenen påpekar för oss tittare, är ett land han aldrig kommer att lämna.

För att förutom att visa upp en mängd olika exempel på avhysta familjer, berätta om korruptionen i det amerikanske banksystemet, så får vi också möta politiker med massor av mod och integritet, speciellt en kvinnlig kongressperson vars namn jag inte nu kan komma ihåg men som gjorde starkt intryck på mig. Vi får möta människor som istället för att låta sin arbetsplats läggas ner, tar över den själva och lyckas med bedriften att få produktionen att ge större avkastning än tidigare.

USA är ett komplext land. Moore älskar USA. Att han älskar kapitalism är jag tveksam till när jag har sett filmen. Men jag tror att han älskar att göra film, att argumentera. Han är lik mig, han snackar för mycket, en del blir fel, en sorts redundans finns i filmen. Men det blir ändå bra till sist (nu snackar jag om Moore) för man fattar vad han vill ha sagt och man har roligt. Det finns en sorts kärleksfull humor i filmen som gör gott. Och många, många fina porträtt av riktiga människor.  Musiken är underbar, den berättar den med, den kommenterar och ironiserar. Ja, det är helt klart en sevärd film.

Relaterade bilder: