-
Det vita bandet – en kylande film
Posted on februari 27, 2010 by Eva Nygren in Konst och kulturEftermiddagsföreställning på Kino, i flera veckor har filmen gått här i Lund: Hanekes "Det vita bandet". Rätt många har tagit sig dit och när jag kommer ut efter två och en halv timme i biosalongen känner jag mig skakad och nedkyld trots dagens plusgrader.
Filmen ger en bild av vilken sorts anda som gjorde det möjligt att fostra ett folk till lydnad under nazitiden och också vilken våldsamhet och förljugenhet som ett auktoritärt uppfostringssätt kan lägga grund för. Och ett hierarkiskt samhälle.
"Det vita bandet" utspelar sig i en liten by i Tyskland strax före första världskriget. Barn som inte får vara barn, respektlöshet och trolöshet även bland dem som mest borde vara föredömen. Jag blir ofta påmind om Bergmans bildspråk och också hans svingar mot prästerskapet. Hur så mycket händer under ytan, under det yttre lagret hos människan.
Det finns, tack och lov, något ljust i filmen – läraren i byn som är en hederlig person med normala reaktioner. Hans Eva utgör också en positiv gestalt i denna annars så dystra och kylande film. En film helt i svart-vitt.
Men han har helt klart en poäng, Haneke, det måste har funnits ett samhälleligt klimat för den lydnad som skulle komma att låta få nazismen så starkt fäste. Filmen är helt klart sevärd men låt mig säga – det är inte min sorts film. Varför? Den är kall. Den bara kyler. Och jag känner att jag egentligen inte är lämpad att skriva. Läs istället Johan Cronemans välskrivna och personligt hållna recension i DN.
Nej, kanske jag nu ska återvända till min bok, min tegelsten – 1034 sidor Cormac McCarthys The Border Trilogy, där jag läst den första delen. Han kan han. Haneke kan med, visst. Men är inte riktigt min kopp te.
Andra bloggar om: Det vita bandet, Haneke, Johan Croneman
Relaterade bilder:
Jag har inte sett filmen i fråga, men jag har hört och läst mycket gott om den.
Men när man talar om nazismens framväxt i Tyskland ska man väl inte glömma att Hitler och hans parti tog sig väldigt långt genom vanliga demokratiska val. En stor del av det tyska folket (som behandlades väldig förnedrande av segrarna i första världskriget) fick det till att börja med också materiellt bättre innan vansinnet bröt loss.
Ja, jag vet! Självklart är det en viktig del i historieskrivningen. Det byggde säkert upp en stark känsla av solidaritet hos folket, det du nämner. Men det är inte det filmen handlar om. Den handlar om hur det blir när människan stryps i den egna tanken och känslan. Om övergrepp. Om tystnad. Ja, jag håller mer och mer med Croneman, filmen växer inom en!