Miraklet i Lourdes av Jessica Hausner, är en film som lämnar mig skakad och omtumlad med mycket tankearbete att göra. Filmen är ett under i undertext, no pun intended, inget är övertydligt och i denna kargt men kraftfullt berättade historia, förlorar jag mig i associationer till så skilda författare som Jonas Karlsson och Thomas Mann. Karlsson på grund av hans sparsamma berättande och hemlighetsfulla karaktärer, Mann för hans beskrivningar av den djupa tillfredsställelse sjukdomstillstånd i vissa fall kan ge (jag tänker på hans roman Bergtagen). Bilderna är i filmen ibland Bergmanska, färgerna enkla, vitt, rött och grått dominerar. Men jag associerar ofta också till bildkonst, Hammershøis miljöer, bland annat. Sparsamt, asketiskt. Mycket, mycket vackert och medvetet komponerat och avgränsat.
Ett stort sällskap med handikappade åker till vallfartsorten Lourdes på en sorts gruppresa med all included – som att få komma till källan där den 14-åriga Bernadette ska ha sett jungfru Maria, vara med på gudstjänster och hoppas på, om man är sån, ett mirakel. Den MS-sjuka, totalförlamade Christine har dock en pragmatisk hållning, hon åker mest för att "det är ett sätt att komma ut". Hon flörtar glatt med den stilige Kuno och iakttar med förundran det som sker omkring henne i salvelsefulla och fromma uttryck, allt enligt katolsk modell. Bilderna är oerhört säkra och stilla, de talar om väntan och längtan. Också om sorg och vrede – när hon går till bikten så berättar hon om sin ilska och avund mot dem som kan röra sig, vara ute i livet. Hon möts av prästens "Gud har en mening med alla sorters liv". Inte det svar denna livslängtande kvinna vill ha.
Men ett mirakel sker och ska ni se filmen så läs INTE —– hon reser sig och kan gå. Och så vidare. Det är stort, för alla, men väcker inte bara osjälvisk glädje hos andra. För det finns mycket och flera att tänka på i denna film. Jag tänker till exempel mycket på vad den gamla kvinnan i filmen står för. Hon vill gärna köra Christine rullstol, hon får då en uppgift, en dignitet. Hon blir upphöjd och viktig. När Christine då kan röra sig, var blir då hennes uppgift av? Hennes plats på jorden? Det finns antytt i filmen, tycker jag, att sjukdomen och invalidtillståndet med förlamningen, också är ett tillstånd som Christina faktiskt känner sig bäst tillrätta i. Sjukdom kan i vissa fall bli en livsstil som är svår att bryta. Låt säga ett kors som blir svårt att sluta bära.
Denna stillsamma film är en sorts krutdurk för den som vill läsa den så. Det år så återhållet att man bara måste brista. Man behöver inte vara troende för att uppskatta filmen. Men man måste vänta sig ett annat underhållningsvärde än action.
Filmen kan tolkas och ses via olika spår. I en liten bioannons i Sydsvenskan för filmen, ser man en bild på en madonnas uppåthöjda blick och texten går "Varför just hon?". Bara det, som reklam för filmen. Och visst, det är en tanke. Varför händer det just henne? Men jag ser filmen på annat sätt. Vad gör smärta med oss, hur hanterar vi utanförskap och ensamhet. Min kollega och vän säger efteråt att det var något speciellt med Christine. Ja, så fantastiskt välspelad är Christines roll av Sylvie Testud, att vi känner att här finns något, här finns en potential för förändring. Men är den stark nog?
En säregen film. En av de mest personliga jag har sett. Min respekt, till Jessica Hausner.
Andra bloggar om: Jessica Hausner, Miraklet i Lourdes, Jonas Karlsson, Thomas Mann
Oj, du nämner Jonas Karlsson i samma andetag som Mann. Jag tycker Jonas är en av Sveriges bästa skådisar – no kidding. Men som författare? Tja, sympatisk, småkul, kreativa idéer. Filmen har jag hört om i liknande magiska ord – jo, den vill jag nog definitivt försöka se.
Good morning, Nilla. Jo, av skilda skäl. Jag var väldigt imponerad av Jonas K:s första novellsamling, de hemlighetsfulla karaktärerna, undertexten, ja, mycket det som en skådespelare ska tolka från ett manus! Mann, å andra sidan, har ett helt annat sätt att porträttera. Men i Bergtagen tar han sig bland annat an den lockelse sjukdom kan utgöra, att ramla ur tiden, in i letargi och lågtempo. Att det blir ett sätt att dra sig undan.
Vilken trevlig läsning. Och den filmen ska jag se.
Vad gäller titeln avslöjar den mycket (inte minst jämfört med originalets Lourdes). Jag kommer också att tänka på Robert Bressons Mouchette som fick den svenska titeln Mouchette – den våldtagna.