Halong, adjö

En epok går i graven. Halong, välbesökt thai-vietnamesik restaurang i Lund och tillika en viktig beståndsdel i mitt på-jobbet-projekt ”Matofilm” (ibland ”Filmomat”), stänger i nästa vecka.

Under några års tid har jag besökt Halong med några arbetskamrater första torsdagen i varje månad, före ett gemensamt biobesök. Den alltid lika vänliga personalen, den snabba och omtänksamma serveringen, och sist men inte minst, den goda maten, har gjort att Halong har blivit ett givet val varje månad.

Att personalen där efterhand har insett att jag alltid har velat beställa nr 56 (stekt anka med stark sås), så till den milda grad att ett sporadiskt försök att bryta vanan gett upphov till höjda ögonbryn och förvåning, ja det har gjort stället än mera lockande för mig. För jag gillar att bli välkomnad på ett familjärt sätt.

Det finns inget alternativ till Halong i Lund. Ingenstans är man så genuint vänlig som hos denna vietnamesiska familj som stänger nu på grund av en ombyggnad av fastigheten. Kanske är man också trött på detta värv och letar efter ett annat. Men deras anka kommer jag nog inte glömma, inte heller deras vänlighet och de blommiga plastdukarna som ger en känsla av praktisk hemtrevnad.

Filmen som följde efter denna sista måltid på Halong, var Black Swan. Jag hade tänkt att strunta i denna film eftersom trailern var obehaglig. Men en god vän ville se den och Natalie Portman skulle ju göra en enastående roll. Så iväg gick vi.

Jag kan inte säga att jag ångrar mig. Men jag såg bara sådär 30% av filmen. Man kan lugnt kalla denna en psykologisk thriller. Det är min värsta sort, när man inte vet vad som är friskt, sjukt, när skrämseleffekterna kommer, som sig bör i och för sig, då man minst anar det.

Jag får nog säga att jag är kritisk mot filmen. Den hade stoff nog att föra fram sitt budskap utan dessa plötsliga chockeffekter. Den perfektionsökande balettdansande Nina, fast i någon sorts evigt barnförhållande i sin relation till mamma, en före detta balettdansös, är olycklig, hämmad men också oerhört längtande efter att få den där rollen som ska göra henne till prinsessa. Och när hon får den visar det sig att hennes puppaliknande tillstånd omöjliggör för henne att ge sig hän i rollen. När hon tar sig ut ur puppan väntar katastrof, ett psykotiskt eller sjukt inre får sitt uttryck. Ja, så ser jag filmen som kan tolkas på många sätt, säkert helt annorlunda, till exempel, om man ser filmen till 100%. 

Men jag känner att det hade varit intressant att se den på riktigt. Varför använda sig av sådana skrämseleffekter? För att det fångar åskådaren, sa någon. För att det säljer, säger jag.

Jag tycker det är synd. Natalie Portman är fantastisk i rollen, mycket trovärdig – någon sa till mig att hon hade sagt i en intervju att hon inte hade några svårigheter att leva sig in i denna för henne så viktiga roll. Det märks verkligen. Men frågan är om vi måste följa hennes mardrömmar och inre fantasier på ett så nästan plågsamt sätt.

Om du är intresserad av filmen så finns det massor av andra än jag som har sett den. Till 100%!  Läs Svd, DN, GP.

Relaterade bilder: