Då och nu

En sådan skillnad det är mellan då, låt säga -60-tal, när jag var i tonåren, mot idag. Inte minst vad gäller möjligheten att lyssna på musik av olika slag.

Min bror och jag lade ihop till enstaka skivor på 60-talet. Man lyssnade på dem om och om igen. De skivor vi köpte valdes förstås med största omsorg. Det var Simon & Garfunkel, Donovan, Beatles, självklart. Och så lyssnade vi på Tio i topp.

Alla dessa kanske hundratal låtar som jag hörde mellan 12 och 16, mellan -64 och -68, de låtarna kan jag i stort utantill. Inte bara texterna och melodierna. Också arrangemangen.  

När Simon & Garfunkel slutade spela som duo (till mångas stora sorg, en av dem var jag), började Paul Simon en framgångsrik solokarriär. Mannen, som fyller 70 i år liksom en annan gigant, Bob Dylan, har därefter gjort flera skivor, flera av dem mästerverk. Han är ett musikaliskt geni.

Min tendens finns kvar att hellre lyssna på lite musik än mycket och att lära mig låtarna. Som jag gjorde i mina tonår. Idag kan man lyssna på hur mycket musik som helst via Spotify eller youtube. Jag använder Spotify till att bekanta mig med enstaka nya artister, men också till att lyssna på gamla låtar. Sådana som ännu håller. "Search" i Spotify gav härom dagen "Paul Simon" och jag lyssnar och baxnar över hur väl musiken håller.

För jag kan fortfarande tycka, efter hundratals genomlyssningar, att Paul Simon är ett musiksnille. Jag tänker så kring synkoperna i Me and Julio down by the schoolyard eller denna superduperlåt, Duncan, där text och musik smickrar varandra och bjuder in till välgörande symbios.

Couple in the next room
Bound to win a prize
They’ve been going at it all night long
Well, I’m trying to get some sleep
But these motel walls are cheap
Lincoln Duncan is my name
And here’s my song, here’s my song.

My father was a fisherman
My mama was the fisherman’s friend
And I was born in the boredom
And the chowder
So when I reached my prime
I left my home in the Maritimes
Headed down the turnpike for
New England, sweet New England

Holes In my confidence
Holes In the knees of my jeans
I was left without a penny in my pocket
Oo-we I was about destituted
As a kid could be
And I wished I wore a ring
So I could hock it, I’d like to hock it.

A young girl in a parking lot
Was preaching to a crowd
Singing sacred songs and reading
From the Bible
Well, I told her I was lost
And she told me all about the Pentecost
And I seen that girl as the road
To my survival

Just later on the very same night
When I crept to her tent with a flashlight
And my long years of innocence ended
Well, she took me to the woods
Saying here comes something and it feels so good
And just like a dog I was befriended, I was befriended.

Oh, oh, what a night
Oh what a garden of delight
Even now that sweet memory lingers
I was playing my guitar
Lying underneath the stars
Just thanking the Lord
For my fingers,
For my fingers

Jag vill inte påstå att det var bättre förr vad gäller musikens tillgänglighet. Det är fantastiskt, de möjligheter som finns idag, med Spotify och även andra sätt att lyssna på musik digitalt. Men som med andra förändringar internet har medfört så är den nya situationen inte bara av godo: Tillgängligheten är något som delvis orsakar en viss "svekfullhet" i bekantskapen med artister. Det kan vara synd. Trofasthet är fint.

Andra bloggar om: Paul Simon, då och nu, Simon & Garfunkel, Spotify

Relaterade bilder: