• Då och nu

    Posted on maj 18, 2011 by in Konst och kultur

    En sådan skillnad det är mellan då, låt säga -60-tal, när jag var i tonåren, mot idag. Inte minst vad gäller möjligheten att lyssna på musik av olika slag.

    Min bror och jag lade ihop till enstaka skivor på 60-talet. Man lyssnade på dem om och om igen. De skivor vi köpte valdes förstås med största omsorg. Det var Simon & Garfunkel, Donovan, Beatles, självklart. Och så lyssnade vi på Tio i topp.

    Alla dessa kanske hundratal låtar som jag hörde mellan 12 och 16, mellan -64 och -68, de låtarna kan jag i stort utantill. Inte bara texterna och melodierna. Också arrangemangen.  

    När Simon & Garfunkel slutade spela som duo (till mångas stora sorg, en av dem var jag), började Paul Simon en framgångsrik solokarriär. Mannen, som fyller 70 i år liksom en annan gigant, Bob Dylan, har därefter gjort flera skivor, flera av dem mästerverk. Han är ett musikaliskt geni.

    Min tendens finns kvar att hellre lyssna på lite musik än mycket och att lära mig låtarna. Som jag gjorde i mina tonår. Idag kan man lyssna på hur mycket musik som helst via Spotify eller youtube. Jag använder Spotify till att bekanta mig med enstaka nya artister, men också till att lyssna på gamla låtar. Sådana som ännu håller. "Search" i Spotify gav härom dagen "Paul Simon" och jag lyssnar och baxnar över hur väl musiken håller.

    För jag kan fortfarande tycka, efter hundratals genomlyssningar, att Paul Simon är ett musiksnille. Jag tänker så kring synkoperna i Me and Julio down by the schoolyard eller denna superduperlåt, Duncan, där text och musik smickrar varandra och bjuder in till välgörande symbios.

    Couple in the next room
    Bound to win a prize
    They’ve been going at it all night long
    Well, I’m trying to get some sleep
    But these motel walls are cheap
    Lincoln Duncan is my name
    And here’s my song, here’s my song.

    My father was a fisherman
    My mama was the fisherman’s friend
    And I was born in the boredom
    And the chowder
    So when I reached my prime
    I left my home in the Maritimes
    Headed down the turnpike for
    New England, sweet New England

    Holes In my confidence
    Holes In the knees of my jeans
    I was left without a penny in my pocket
    Oo-we I was about destituted
    As a kid could be
    And I wished I wore a ring
    So I could hock it, I’d like to hock it.

    A young girl in a parking lot
    Was preaching to a crowd
    Singing sacred songs and reading
    From the Bible
    Well, I told her I was lost
    And she told me all about the Pentecost
    And I seen that girl as the road
    To my survival

    Just later on the very same night
    When I crept to her tent with a flashlight
    And my long years of innocence ended
    Well, she took me to the woods
    Saying here comes something and it feels so good
    And just like a dog I was befriended, I was befriended.

    Oh, oh, what a night
    Oh what a garden of delight
    Even now that sweet memory lingers
    I was playing my guitar
    Lying underneath the stars
    Just thanking the Lord
    For my fingers,
    For my fingers

    Jag vill inte påstå att det var bättre förr vad gäller musikens tillgänglighet. Det är fantastiskt, de möjligheter som finns idag, med Spotify och även andra sätt att lyssna på musik digitalt. Men som med andra förändringar internet har medfört så är den nya situationen inte bara av godo: Tillgängligheten är något som delvis orsakar en viss "svekfullhet" i bekantskapen med artister. Det kan vara synd. Trofasthet är fint.

    Andra bloggar om: Paul Simon, då och nu, Simon & Garfunkel, Spotify

6 Responses so far.

  1. Charlotte skriver:

    Så bra. Nu vet man vad man ska ta sig till de där sömnlösa timmarna. Tack…kanske.

  2. petrus skriver:

    så kan det nog vara, att litet utbud gör att man vördar det man får mera. Men jag undrar om det inte främst beror på vad har för natur. Själv älskar jag att lyssna på samma låtar, samma artister om och om igen, känna att jag verkligen får grep om dem.

  3. Evan skriver:

    Hej Petrus, kul att du hittat till JAHAJA! Ja, jag kan tänka mig att du gillar att gå på djupet med låtar och annat. Inget hastigt. Fint att få “vörda” som du så vackert uttrycker det. Det gör jag med sången Duncan. Läs texten och lyssna, om du inte redan har gjort det! Vi ses!

  4. Jah Hollis skriver:

    Det intressanta med dessa “gubbar” är ju att de fortfarande är i högsta grad aktiva och gör ny musik som inte bara är upprepningar av det de haft framgångar med.
    http://www.paulsimon.com/music/so-beautiful-or-so-what

    Om en vecka ska jag kolla Bryan Ferry, 65, på Konserthuset i Malmö. Hans senaste skiva, Olympia, är strålande bra. Han är också en stor Dylan-fan:
    http://www.youtube.com/watch?v=Q9MuHtciTxs

  5. Evan skriver:

    Åh, vad jag gillade Bryan Ferrys The times they are … Härlig. Fast musikerna såg lite “stiffa” ut, eller hur? Tack för fint tips, igen, Jah!!

  6. Jah Hollis skriver:

    Roligt att du gillade den. Alla uppskattar inte Bryan Ferrys sätt att tackla Dylan. Visst, musikerna verkade på något vis tagna av stundens allvar, fast flera av dom är erfarna och stora i sina egna namn. Men huvudsaken är att det låter bra.