-
Min kamp 2
Posted on augusti 5, 2011 by Eva Nygren in Konst och kulturJo, jag gillade verkligen Karl Ove Knausgårds Min kamp. Jag gillade bok nummer 1. Läs gärna här vad jag tyckte. Min kamp 2 var en besvikelse så till den milda grad att jag faktiskt inte ids skriva en längre text. För den, boken, är i sig en längre text (knappt 600 sidor) som jag knappt iddes läsa färdig. Att jag trots allt gjorde det, berodde på att hoppet bestod, kanske skulle den bli bättre. Och så hade jag fått den på begäran av mina barn till födelsedagen. Det förpliktigade.
Boken handlar om Knausgårds tid efter att han har flyttat till Sverige. Boken är alltså inte, som den förra, en barndoms- och ungdomsskildring.
Men som sagt, med risk för att hamna i förmångaordträsket: Boken är för lång, för GNÄLLIG, för mansgrisig, för egotrippad – på ett ointressant sätt. Jag kan fortsätta. Långa, detaljerade beskrivningar av matsituationer som är helt ointressanta. Hur kul är det att få beskrivet hur Knausgård lagar till en enkel pastarätt? Till en början tror jag att dessa långa beskrivningar syftar till något, men efterhand så känns det som han inte gör annat än beskriver detaljerat för att det är så han gör. Det är hans stuk.
På sid 352 ger han svenskarna på käften så in bänken och han hatar det lilla fittlandet som han kallar det. Observera, inte kuklandet. "Och så självgott som det var. /—/ Stackars negrer som kom från Ghana eller Etiopien till den svenska tvättstugan! Stå och boka tid två veckor i förväg och sedan få en utskällning om man glömt en strumpa i torktumlaren …". Och så vidare. Detta är supertrist och jag tappar helt respekten för Knausgård när jag läser dessa långa, på flera plan oerhört fördomsfulla och gnälliga avsnitt.
Innan dess, och efter detta, har jag också läst beskrivningar av medelålders kvinnor som Knausgård tycks ogilla. Det ogillar jag. Så här beskrivs en expedit: "Mungiporna hängde, inte för att hon var gammal, utan för att kinderna var stora och köttiga. Hela huvudet på henne var uppsvällt av kött. Att hon hade lagt ner mycket tid på frisyren gjorde liksom inget för helhetsintrycket, det var som att kamma den gröna blasten på en morot."
Jag blev rätt förbannad när jag läste och efter hand också uttråkad. Jag kommer nog inte läsa nästa bok om jag ska följa Knausgårds liv i den andan som Min kamp 2 är hållen i. Nä, det blir för kämpigt.
Naturens under, granit i Bohuslän. Det är grejer, det!
Andra bloggar om: Min kamp 2, Min kamp 1, Karl Ove Knausgård, granit
Relaterade bilder:
Jag hörde i sommar någon (kanske någon Sommarvärd) som sade att han/hon numera slutat att tvinga sig igenom böcker bara för att läsa klart dem. Det går att lägga undan böcker oavslutade om man tröttnar under läsningen. Det har jag praktiserat länge och numera kanske lite för frekvent. Jag orkar inte om det inte finns något som fångar mitt intresse helt och hållet. Ibland blir det bara ett litet antal sidor, men det kan också vara efter över halva boken. Det är som en ballong där luften pyser ut.
visst, jag gör så ibland numera även om det är sällan. Men som sagt, jag hade fått boken och det blev också en så sorglig uppföljning till min känsla för första boken att jag ville ge den en extra chans.
Han hade Sommar i P1 i går, söndag, och även om jag hade lite svårt med hans norska ibland var det ett tänkvärt program med bra musik. Han bor tydligen nära Triangeln i Malmö.
Jag hörde inte programmet men flera jag känner gjorde. I början av första boken, tror jag det är, beskriver han var han bor i Malmö. Du borde kanske läsa det 1? Den är mycket intressant, tycker jag.
Ja, man skulle kanske ge honom en chans. I programmet berättade han hur han steg av tåget vid Triangelns station när han kom hem från en resa till Danmark och tydligen inte hade så långt hem därifrån.