I kontakt i Göteborg

Det närmar sig vår, det känns när jag sätter mig ner vid staffliet. ”Mättnad”, akryl

Det är inte ofta vi har besökt Göteborg som mest varit en stor stad vi passerat på väg till Bohuslän. Men nu känns det som att staden fått en plats i mitt inre efter några fina besök. Senast ett i veckan som gick.

Vi tar bilen för att kunna stanna på vägen. Falkenberg har vi inte heller sett mycket av, nämligen. Det är en riktigt vacker stad som Ätran rinner fint och brett och snabbt igenom. Staden har verkligen stadskaraktär och vi ser många vackra trähus, till exempel i den gamla delen. Befolkningsutvecklingen är väldigt positiv ser jag i Wikipedia. Från ett invånarantal på knappt 10 000 år 1960 kan man nu skryta med 25 000. Och det känns, när vi går runt där och spatserar, som en levande stad med positiv anda. 

Ätran forsar fram genom Falkenberg under den gamla vackra bron, fint restaurerad.

Göteborg nästa: Vi tar oss till det hotell vi nu besöker för andra gången, First Hotel som är byggt ovanför Centralstationen. Här är rummet alldeles, alldeles tysta och läget kan inte vara bättre. Frukosten utmärkt. 

Vi går runt i stan ett tag och orienterar oss denna soliga torsdagseftermiddag. Göteborgs konstmuseum står först på listan och vi tar oss till Götaplatsen där muséet ligger så pampigt. Här ska det vara en utställning med bland annat Rembrandts Batavernas trohetsed, en tavla med en intressant historia, visar det sig. Men det är bara början!

En sådan imponerande konstsamling museet har! Jag blir helt betagen av mycket jag ser. Ragnar Sandberg är en konstnär som jag faktiskt inte hört talas om förut men på det här stället har han en hedersplats. Det finns också en helt fantastisk samling självporträtt där jag blir stående en lång stund. Det är så speciellt med dessa bilder, ofta gjorda med hjälp av en spegel. Konstnärens intensiva blick mot sig själv. 

Här ser ni Ragnar Sandbergs fina självporträtt och hans fina röda öron!

Men sedan blir jag stående framför en tavla av Vasarely. Många associerar kanske Vasarely med den typ av geometriska bilder som finns här i länken. Men jag har sett några målningar gjorda av honom där han ligger närmre kubisterna stilistiskt och han är bara så oerhört skicklig i att bygga upp en ickefigurativ yta som blir spännande och där associationerna kan gå fritt runt och leka och tolka. 

Sedan står jag och tittar länge på Cajsa von Zeipels fantastiska skulptur i skulpturhallen. Wow! Henne kände jag heller inte till. Roligt verk och så väl placerat! Hela hallen är underbar med stora höga fönster och rejäl takhöjd. 

Cajsa von Zeipels skulptur snurrar runt, runt, runt.

Det känns i fötterna när man tågat runt i en storstad i några timmar och dessutom på konstmuseets tre våningar. Det blir mat och sedan trötta fötters vila i högläge på bekväma hotellet. 

Nästa dag ska vi gå på Göteborgs stadsmuseum. Här kan tegelnörden få sitt lystmäte. Det är en fin byggnad i gult tegel, ursprungligen byggd för Ostindiska kompaniets räkning som lagerlokal och administrationsbyggnad på 1700-talet. Kanalen som går utmed byggnaden gjorde det möjligt för båtarna att ta sig dit för avlastning vid kajen. På sent 1800-tal har sedan huset byggts om till museum. 

Här ser vi en kul utställning om Göteborgs rika musikliv, en rörande utställning om Freddie Wadling och mycket annat. Personalen är kunnig och hjälpsam, dessutom har vi här ett museum med en mycket god museipedagogik, där man lyckas informera och locka till intresse. 

Och här ser ni då den vackra tegelbyggnaden som rymmer så mycket att se.

Vi går till bilen i blåst och sol. Det är klart och vi kan se stadens höjder. Det är vackert här. 

Nu ska jag träffa någon som jag inte träffat sedan jag var 11 år. Som barn åkte jag på så kallade B’nei Akiva-läger. B’nei Akiva är en zionistisk ungdomsorganisation som startades 1929. Min far var zionist och det här med att låta barnen åka på läger med andra zionistiska föräldrars barn var något som han nappade på.

På grund av att det judiska livet i Malmö som jag upplevde det, var tråkigt, obegripligt och nästan plågsamt, blev de här lägren (jag var med på tre) med mycket musik, roliga gruppaktiviteter, en del gulliga killar, och också fin kamratskap, en källa till stor lättnad och glädje för mig. Man sjöng mycket, det skulle göras skyltar och organiseras och jag kunde, trots rätt bristfälliga kunskaper vad gällde det judiska, bli sedd och känna mig delaktig. 

En kamrat som jag minns väl är E. Jag minns att vi fnissade våldsamt och hade väldigt kul. Genom en god vän fick jag höra talas om att E bor i Göteborg, och vi knöt kontakt via Facebook.

Vi har inte setts på 54 år eller något liknande. Trots detta ser vi båda bekanta ut för varandra när vi ses hemma hos henne där hon bor med sin partner. Fastän vi faktiskt inte känner varandra mer än från det där sommarmötet i barndomen kan vi prata med varandra på ett mycket personligt sätt. Och förstå varandra. Det är den sorts öppenhet som kommer när man vet att det här mötet eventuellt kan bli det enda. Inte säkert, men kanske. Det är också den sorts öppenhet som uppstår när man är närmare slutet än början av tillvaron, så att säga, och när båda är lite skavda av livet. 

Möten är grejen, så är det bara. Det finns inget bättre än att mötas på riktigt. Det gör vi två den här sena februarieftermiddagen när solen kommer in genom fönstren där vi sitter och pratar, om då och nu, om vilka vi var då, är nu och vill vara.  

När vi susar hemåt i bilen på motorvägen känns som att Göteborg har slagit in en fin kil i mig. Jag bär med mig staden lite nu och ser fram emot nästa möte. Både med staden och med dess människor. 

Relaterade bilder: